Nästan terror, bara nästan

Jag har fastställt att det bästa sättet att närma sig texten i Elis Monteverde Burraus senaste bok är att betrakta den som ett pågående attentat. Från min sida krävs att jag: Härdar ut och tar mig igenom det så fort som möjligt. Det är Nästan terror, bara nästan. Enbart i ett rasande tempo blir flödet och händelseförloppet förståeligt, alla ämnesmässiga stickspår som först känns dekadenta blir en del av ordfloden. Att läsa handlar lika mycket om textur och melodi som vad som faktiskt skrivs.

För de som läst författarens tidigare blandning av prosa och poesi kommer det kännas igen. Bokens huvudperson, Lucia, jobbar med att skriva copy inom reklambranschen och bearbetar samtidigt en ny familjebildning och en eventuellt falnande kärleksrelation med sin partner, en känd, svensk lyriker som påminner misstänkt mycket om Monteverde Burrau. Situationen känns som konkurrens. Men det är inte så viktigt. Hon är också från Ecuador. Låten Ecuador av Sash citeras och översätts till svenska. Kanske är det djupt, kanske inte. Bra låt, i alla fall.

Ibland är det helt obegripligt vad som pågår. Jag frågar mig flera gånger om boken intar ställning i någon fråga, vad dess position är. Men jag landar nästan alltid i att det bara framstår som att åsikter uttrycks. Som att provokationen i meningen ”Några kollegor på byrån har startat en insamling för Gaza. Jag skojar. De har startat en bar tillsammans.” misstas för att någonting faktiskt sägs. Det är det cyniska tillståndets zenit. Men också poesi. Orden är överordnade mening och innebörd. Det låter negativt, men det är inte det. Det är en vild resa. Det är roligt och bisarrt. Fasansfullt. Och ibland faktiskt på riktigt. Jag rekommenderar alla att doppa tån och sedan dyka i. Det är varmt och strömt.