Mys med en TV-deckare i höst
När höstförkylningarna och influensan drar igång nu på hösten och det är risk att bli sängliggande dagar i sträck är det skönt att titta på något avkopplande. Då väljer man oftast sånt som är i stilen romantisk komedi, eller deckare. Själv har jag aldrig förstått poängen med deckare, förrän nu, efter en särskilt utdragen sjukdom…
I en bra romantisk komedi tycker man om karaktärerna och följer handlingen framåt hur förutsägbart det än är vilka som ska få varandra på slutet. Allt är rättvist och harmoniskt och man får en känsla av att världen är rätt fin ändå.
Deckare trodde jag att man tittade på för spänningens skull, men efter att ha legat till sängs med en långdragen sjukdom i september började jag tycka att charmen är att deckare är precis motsatsen till kärleksromanen. Här är livet orättvist. Det är alltid någon som dött i förtid och någon evig kärlek är knappast att hoppas på. Om den mördade hade en partner visar det sig nästan alltid att någon haft hemligheter eller varit otrogen. I princip ingen inblandad är helt igenom ärlig eller snäll och poliserna som utreder fallen är också fulla av brister och egna krossade drömmar. Om romcom är det man vänder sig till för att få bekräftelse på ett välvilligt öde är deckare dit man vänder sig när man vill ha bekräftelse på människans ondska och själens obotliga ensamhet.
Och ljusglimtarna, vänskapen mellan två omaka poliser, triumfen när en brottsling äntligen erkänner och glädjeämnena i huvudrollspolisernas liv, blir så mycket mer hjärtevärmande.
Nu är jag fast!
Tre fantastiska serier för anglofiler:
The Fall – Utspelar sig på Nordirland där Stella Gibson från London Metropolitan police tillkallas för att lösa en serie utstuderade kvinnomord. Som tittare får vi nästan genast följa seriemördaren också, en man med oväntat sympatiskt utseende som ironiskt nog arbetar som kurator med sorg som inriktning. Det blir en katt och råtta lek som påminner lite om När lammen tystnar. Mördaren är fascinerad av Stella och kommer henne obehagligt nära. Stella är glamourös och iskall, men för varje avsnitt får vi se mer av hennes sårbarhet och mjuka sidor.
Vera – Serien som i allt är motsatsen till The Fall! Den utspelar sig i trakterna runt Newcastle och den stora behållningen är Vera själv. Hon ser ut som en harmlös, ganska illa klädd tant, men är knivskarp. Empatisk och rar med offren (med ett underbart typiskt nordengelskt ”pet”, eller ”love” i slutet av varje mening). Men hon är hård mot de hårda, orädd och modig Det är aldrig någon tvekan om vad som är rättvisa och vem som ska straffas. Här får vi inga ingående obduktioner, sexmord eller seriemördare. Det handlar mer om hur alla de inblandade kände varandra, vilka hemligheter de hade, vid vilken tidpunkt de var vid olika platser och så vidare. Naturen är vidunderlig och fotot är hela tiden perfekt. Avsnitten är långa som långfilmer och ofta är det en hel rad med potentiella mördare som undersöks innan mysteriet klarnar. Det ger en känsla av gammaldags pusseldeckare och är oerhört trivsamt att titta på.
Scott och Bailey – utspelar sig i Manchester och känns ganska realistisk. Det är oftast den först misstänkte som är skyldig och avsnitten handlar mest om jakten på bevis och erkännanden. Många välspelade förhörsscener och spännande karaktärer. Janet Scott (lite äldre med två tonårsdöttrar och ett dåligt äktenskap) och Rachel Bailey (ambitiös, singel och omsvärmad med ett komplicerat privatliv) har en fin vänskap som ofta sätts på prov.
Jag älskar den här serien! Lite för att jag inte kan sluta titta på skådespelerskan Lesley Sharp som spelar Janet, som inte ser ut som en supermodell, men är så sympatisk och klok i sin utstrålning att hon strålar av karisma.
Låna hem så fort du känner det där första halsontet och muskelvärken!
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
