Detalj ur omslaget till "Myran" av Bisse Falk och Henning Trollbäck. Lilla Piratförlaget.
Myran
Alla har vi någon gång häpnat, när vi sett små djur uppförstoras. Att de är så intrikata och invecklade med sina antenner, vingar och sugrör. Och vi har hela tiden ihjäl dem, oavsiktligt eller med vilje.
Myran har låtit fånga en liten bladlus. Lyckliga vandrar de båda stigen fram, alltmedan molnen tätnar. Men hallå, vem är det egentligen som haffat vem? Att det är bladlusen som blivit tillfångatagen bevisas av att hon har ett rep runt midjan. Fast detta verkar inte utlösa några protester från hennes sida. Glatt går hon i täten och försöker hela tiden uppmuntra myran att ånga på.
Usch, en iskall regndroppe, myran blir alldeles stel och tror att han skall drunkna. Och ett stort grässtrå dyker upp på stigen, flera gånger större än de båda att forcera.
Det roliga är att det är bladlusen som peppar för den vidare promenaden. Hon låter välvilligt myran behålla sin värdighet och traskar med, trots att hon flera gånger om kunnat smita under myrans sömnattacker och gnäll. Är det hennes äventyrslusta som gör att hon avstår eller vill hon vara solidariskt med myran? Kanske är hon nyfiken på hur det ser ut inne i stacken? Det kan man diskutera.
Efter alla ansträngningar är de framme. Skall de bli insläppta av den tykne myrvakten med kepsen på sné? För första gången ser bladlusen lite rädd ut. Och en vakt skall ju ha lite attityd. Men efter lite sniffande med antennerna konstaterar han att myran har rätt doft. Entré!
Och vilken succé bladlusen gör! Generös som hon är, kissar hon pottan full och låter alla smaka. Bladluskiss är myrornas godis nummer ett.
Men myran blev såå trött efter alla ansträngningar och måste krypa i säng. Hon hade ju bara sovit 100 gånger denna dag.
Boken avslutas med en liten faktaberättelse om hur myror gör. Och allt är alldeles sant!
Jag tänker att boken ökar respekten för djur. Vi mäter ju allt med vår egen kroppslängd och funderar sällan på hur fint konstruerade krypen kan vara. Så kanske att man kliver lite extra försiktigt förbi myrstigen nästa gång!
Illustrationerna är kongeniala. Man kan nästan känna doften av barr i det brungula dunklet. och med finstämda medel uttrycks de små livens sinnesstämning. Att myrstacken på håll tecknas med tinnar och torn ger också en hint om vilket komplicerat bygge den faktiskt är.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
