My Quiet of Gold
Två kvinnliga fotografer, Sarah Cooper från USA och Nina Gorfer ifrån Österrike gjorde 2006 en resa till den kirgiziska landsbygden.Med sig hade de en liten portabel fotostudio och nya idéer om hur man kan berätta i bilder med digital teknik.
I Kirgizistan finns fortfarande en närhet till det muntliga berättandet. I stället för att be människor de mötte tala om sig själva bad de två fotograferna att få höra en historia. På så sätt blev fotoögonblicket mindre laddat och det var lättare för dem att närma sig människorna.
I trettio magiska bilder i stort format lyser både personliga öden och sagovärlden fram i lager på lager.
Bilderna är ett slags iscensättande av ett kollektivt minne och av det lokala berättandet. Men det märks på modellerna att deras egna erfarenheter är intimt sammanflätade med sägnerna de framställer, kanske beroende på vilken historia de valde att berätta. Resultatet blir en slags drömsk, målerisk förtätning av verklighet och fiktion i olika skikt. Cooper och Gorfer bad ofta de kvinnliga modellerna att plocka fram något gammalt klädesplagg som mormor eller farmor burit. Många bilder föreställer därför närbilder av kvinnor i underbart vackra etniska kläder, där dräkten och gestalten liksom smälter samman med landskapet i ett slags guldpatinerat nu- och dåtid.
Lyskraften i bilderna gör att man kommer att tänka på målningar av de tidiga holländska mästarna. Intressant att se hur fotografiet kan vara så mycket mer än en avbildning av verkligheten; hur nya tekniker kan lyfta fram bildberättandet till helt nya dimensioner.
Bilderna finns utställda på Hasselblad Center till den 15 maj och finns också samlade i boken med samma namn, My quiet of gold .
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
