Mio min Mio
En riktig klassiker att läsa om och om igen! Jag läste den många gånger som barn och den var härlig att läsa om nu i vuxen ålder också.
Men en dag får han ett förtrollat äpple och ett brev adresserat till Konungen i Landet i Fjärran om att den han så länge letat efter är på väg.
Och den som är på väg är Bo! Han får åka till Landet i Fjärran där det visar sig att konungen är hans riktiga pappa som har väntat på honom. Där får han allt han har drömt om. En pappa som älskar honom över allt annat och alltid har tid med honom, en snäll bästa vän, Jum-Jum, och en egen häst, Miramis. Han får till och med ett nytt och finare namn nu när han är prins. Mio heter han.
Allt är paradisiskt tills Mio förstår att det finns ett uppdrag han måste utföra, något som skrämmer honom långt in i själen.
Jag tänker alltid på Mio min Mio som en av Astrid Lindgrens tre fantasyböcker (tillsammans med Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta) och just Mio min Mio är uppbyggd mycket som en folksaga. Efter den korta realistiska inledningen i ett gråkallt Stockholm är hela handlingen förlagd i klassisk sagomiljö med silverpopplar som spelar, vita hästar med hovar av guld, rosenträdgårdar, magiska namn som ”morgonljusets bro”, besjälade träd och berg, och formuleringar som återkommer gång på gång. Som om det vore en berättelse som ska berättas muntligt med små stödord för minnet. Det passar bra för högläsning och skapar också en trygghet och förutsägbarhet i en annars mörk berättelse.
Om man ska läsa Bröderna Lejonhjärta (som är den bok som mest påminner om Mio min Mio) med en mer vuxen blick går det att tolka handlingen som att hela äventyret i Nangijala är Skorpans fantasier för att bearbeta sin egen dödsrädsla och skuldkänslorna för Jonathans död. I den tolkningen är det döden på slutet, hoppet till Nangilima, som är Skorpans verkliga död. Där har också Astrid Lindgren använt sig av berättelser från verkliga nära-döden-upplevelser, och låter Skorpan säga att han ”ser ljuset”.
Men om man ska läsa Mio min Mio med samma vuxna blick träder en ännu sorgligare historia fram. För visst verkar sagoäventyret ännu mer som fantasier här? Hans pappa är inte bara en vanlig man, utan kung, så långt ifrån tant Edlas föraktfulla beskrivning av honom som ”slusk” man kan komma. Jum-Jum har samma ögon som kompisen Benka och Mios fader konungen är precis lika snäll som Benkas pappa och bygger också modellflygplan (trots att världen i övrigt är medeltida) och gör märken i dörren när Mio växer, precis som Benkas pappa. Särskilt rörande är alla meningar i kursiv stil där Bo/Mio insisterar på att det han berättar är sant: ”Jag säger att det är så”. Kanske sitter Bo hela tiden på den där bänken i Tegnérlunden med ett helt vanligt äpple i handen medan natten och kylan kommer? Eller värre än så.
Underbar läsning för stora och små är det oavsett. I år kom en ny utgåva med illustrationer av Johan Egerkrans också. Låna och njut.