Maybe You Should Talk to Someone

Boken är en självbiografi, men är underhållande och har dramaturgi som en roman eller en härligt varm och rolig TV-serie man inte kan sluta titta på.

Lori Gottlieb är en framgångsrik terapeut, med en egen spalt i tidskriften The Atlantic, en underbar Pojkvän, och en son med den perfekte spermiedonatorn. 

Men när Pojkvännen (som själv har vuxna utflyttade barn) plötsligt säger att han vill göra slut för att han inte kan tänka sig att leva tio år till med barn i huset bryter Lori ihop. Hon ber sina kollegor om rekommendationer för en bra terapeut till hennes ”kompis”, och så börjar hon gå i terapi själv. Bara för en kort period, för att komma igenom den mest akuta krisen tänker hon. Men hon blir omedelbart konfronterad med att det måste ligga mer bakom alla hennes tårar. Och terapin blir mer långvarig och omvälvande än hon räknat med, trots att hon, om någon, borde ha oändligt med självinsikt.

Samtidigt får vi följa ett urval av hennes patienter: John, den stenrike och enormt otrevlige manusförfattaren som kallar alla människor för idioter, och som hon måste stryka medhårs i alla fall de första mötena, så att han inte avfärdar även henne som idiot innan han fått någon hjälp. Julie, den nygifta unga kvinnan som fått ett cancerbesked. Charlotte, en slags yngre upplaga av Lori själv, lätt alkoholiserad och med en rad destruktiva förhållanden bakom sig. Och Rita, en djupt deprimerad pensionär vars fyra barn brutit kontakten med henne.

En väldigt stor del av romanen utspelar sig alltså på olika mottagningar och väldigt mycket är dialog, analys av dialog och avvägningar av vad som ska sägas och inte. Däremellan reflekterar Lori över sina patienters liv och hur deras mönster passar in i psykologiska teorier. Och ofta kan själva tiden inne i dessa besöksrum spegla resten av verkligheten till en sådan grad att det nästan hade räckt att bara analysera vad som händer därinne. Johns ständiga fipplande med telefonen och hans ovana att äta lunch under sitt besök. Rita, som sitter och snyter sig i smutsiga näsdukar från handväskan, i stället för de nya fräscha på bordet bredvid. Charlotte som flirtar med den snygge killen i väntrummet, trots att det verkar som att han är där för relationsrådgivning.

För den som är intresserad av psykologi är det här en riktig guldgruva! Man lär sig en del om den terapeutiska processen, om försvarsmekanismer, om sorgeprocesser och om människors värsta rädslor. Visst känns det lite ”amerikanskt”, överdrivet och sockrat på sina ställen, men det är också seriöst och det blir tydligt vilket arbete det är och hur modig man måste vara för att få något resultat som patient. Det är ändå skönt med en bok som uppmuntrar till att konfrontera sina livslögner och ta tag i sina problem på djupet, snarare än snabba steg till att hitta lyckan. Som min mamma, som är psykolog, brukade säga när jag var ledsen över något som gått fel: ”vad är din del i det här”? Inte så bra tröst alla gånger, men nyttigt.

Det enda tråkiga är att vi bara har Maybe You Should Talk to Someone som e-bok, och på engelska. Men läs ett smakprov så ska du se att du fastnar! Ladda ner appen Libby, logga in med bibliotekskort och PIN-kod, så är du igång.