Lindormars land

Någonstans för länge sedan, i ett smutsigt land med kol och fattiga barn, bor Sem och Immer. Deras föräldrar är döda och deras fostermor har adopterat dem bara för att få hjälp med arbetet som hempolererska. Livet erbjuder inte mycket hopp förrän de en dag träffar en talande råtta som ber dem komma med till en annan värld, långt under jorden, där hans drottning längtar desperat efter ett eget barn.

Sem anar oråd men han och Immer tar sig ändå igenom det långa skrämmande hålet som råttan grävt åt dem. Och till en början blir livet bättre. Drottningen Indra är visserligen en lindorm och inte människa, men hon verkar verkligen glad över att barnen kommit. Speciellt Immer som är yngst vill hon ha nära. De talande djuren i slottet är charmiga och Sem och Immer får för första gången leka med leksaker och äta sig mätta på kött varje dag. Men både Sem och läsaren får allt fler ledtrådar till att allt inte står rätt till. Vad är det djuren längtar efter? Varför är skogvaktaren Tjodolf så vresig och vad vill Indra egentligen?

Lindormars land av Frida Nilsson är 400 sidor lång och en alldeles ovanligt ambitiös barnbok. Visst är det en spännande historia men det övergripande temat handlar om godhet och ondska och för ovanlighetens skull är det inte helt svartvitt. Det är ju vanligt med talande och förmänskligade djur i barnböcker men jag har nog aldrig läst en annan barnbok som så utforskar djurens natur. I Lindormars land ligger alla deras instinkter kvar alldeles under ytan och de olika djuren förhåller sig på olika sätt till dem. Förnekar och bejakar om vartannat. De längtar tillbaka till den ordlösa friheten av att bara leva i nuet och drifterna. Och kan man egentligen anklaga någon för att följa sin natur? Är människor så mycket bättre? Inte ens Immer är helt igenom sympatisk i boken vilket är uppfriskande när man är van vid barnböcker där alla barn är rationella och snälla. Indra förundras över människornas grymhet när Sem berättar om sin fostermor och kommer till slutsatsen att var man än är så är man ändå ”i lindormars land”. Vad det innebär får man veta om man läser boken.

Sammanfattningsvis finns här mycket även för den vuxne läsaren att fundera vidare på och jag fick nog ut mer av läsningen än min sjuåring. Jag tycker att det är en modig bok för barn som dels är nyanserad med mycket gråskalor och dels är ovanligt lite tillrättalagd. Och som dessutom är ganska oförutsägbar. En lång period i mitten av boken hade jag ingen aning om vad som skulle hända.

Det är genomgående väldigt ordrikt och fullt av svåra ord i varje stycke. Verkmästare, läroverk, gärde, ormslå, avträde, kommod och så vidare i oändlighet. Jag bytte ofta ut till varianter under högläsningen för att inte behöva stanna upp och förklara hela tiden, eller riskera att innehållet blev för otydligt. Jag kan tycka att det är lite onödigt, men det går ju som sagt att ordna, eller passa på att träna barnen inför framtida högskoleprov! Men annars är det oavbrutet spännande även för barn som inte uppfattar alla nyanser och detaljer. Och jag tror den här boken skulle fungera lika bra för mellanstadiebarn och även äldre barn. 

De stämningsfulla illustrationerna av Alexander Jansson (som även dekorerat våra fantastiska bokbussar) förhöjer upplevelsen ytterligare!