Läkaren på landet: en film som gör en varm om hjärtat!
Efter att ha tittat på ”Läkaren på landet” drabbas jag en överväldigande lust att flytta till Frankrike och lista mig som patient hos doktor Werner!
Handlingen i Läkaren på landet är inte så mycket att orda om. Vi får följa en landsortsläkares dagliga slit med hembesök och praktik. Tråkigt nog namnges inte byn, men det framgår av vägskyltar och annat att vi befinner oss i Nordfrankrike. Jag värms av bygemenskapen och njuter av anblicken av de medfarna gamla stenhusen. Hade det varit i Sverige hade säkerligen någon klåfingrig politiker jämnat dem med marken innan man hunnit blinka.
François Cluzet från succén En oväntad vänskap (här förvirrande lik Dustin Hoffman) övertygar i rollen som den medelålders, lite småbuttre, men hängivne och med ett hjärta av guld försedde läkaren Jean-Pierre Werner. Sina patienter känner han utan och innan. Privat är Jean-Pierre en enstöring, som ogärna släpper någon in på livet. Han är skild och har en vuxen son. Läkaryrket är hela hans liv och identitet.
När en elakartad tumör uppdagas i Jean-Pierres hjärna är det som att dra undan mattan under fötterna på honom. Likafullt vägrar han hårdnackat att sjukskriva sig och håller sjukdomen hemlig för alla och envar. Som motdrag skickar Jean-Pierres läkare på sjukhuset i stan oombedd en nyutexaminerad läkare för att avlasta honom. Nathalie Delezia (Marianne Denicourt) har ett förflutet som sjuksköterska och det självständiga arbetet som distriktsläkare passar henne precis. Till en början är Jean-Pierre vrång och utsätter henne för illvilliga practical jokes. Också patienterna bemöter först den nye doktorn med misstro. Men så småningom vinner hon över byinvånarna på sin sida.
Sakta men säkert tinar Jean-Pierre upp och en varm vänskap utvecklar sig mellan de bägge läkarna. Och kanske något mer.
Läkaren på landet är ingen actionrulle direkt, däremot en lågmäld och stillsamt humoristisk film som gjorde mig varm om hjärtat. Den är underhållande, engagerande och tänkvärd på samma gång. Fast ingenting just händer sitter man ändå som fastnaglad i fåtöljen. Regissören Thomas Lilti, som själv är läkare, ger en realistisk bild av det oglamorösa livet som doktor på landet. Filmen fokuserar inte först och främst på patienternas skador, sjukdomar och behandlingar, utan mer på relationen mellan läkare och patient. Den innehåller därtill ett par gripande patientporträtt.
Hur det gick med tumören? Låna denna osedvanligt sympatiska film, så får du se!