La familia grande

Det är sällan jag saknar ord för att beskriva vad jag just läst. Men efter att ha läst La familia grande av Camille Kouchner är jag stum. Jag önskar att det var en fiktiv roman, men tyvärr är så inte fallet. 

Kouchner skriver om hur skuld och skam leder till tystnad, och att det tar decennier innan sanningen till slut kommer fram. Dessa familjehemligheter utspelas med de vuxnas tysta samförstånd. En otroligt stark roman, som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Frankrike förra året. 

När Camille är 14 år gammal får hon reda på att hennes styvfar utnyttjar hennes tvillingbror sexuellt. Övergreppen började under hans tidiga tonår och detta pågår under flera år framöver.

När hon sedan tar mod till sig och berättar för sin familj om vad som hänt, vill hennes mamma inte längre ha någon kontakt och vägrar lämna sin man, förövaren. Hon lägger i stället skulden på sin dotter och menar att allt varit annorlunda om hon berättat tidigare. 

Till saken hör att Camille Kouchner tillhör en välkänd och välaktad fransk familj. Hennes pappa var läkare och startade Läkare utan gränser och blev sedermera utrikesminister. Hennes mor var juridikprofessor, en känd statsvetare och stridbar feminist och styvfadern en etablerad politiker.

På sommarstället i södra Frankrike tillbringade familjen sina somrar och där samlades La familia grande. Sexuell frihet upphöjdes och prydhet hånades och man uppmuntrade barnen att delta i sexuella lekar. 

Om inte detta skulle vara nog så begick morföräldrarna självmord och även Camilles älskade moster (den kända skådespelaren Marie-France Pisier) fick en tragisk död. Skulden bara växer och skammen över att dölja det som måste komma fram, trycker på alltmer, ju längre tiden går. Tvillingbrodern Victor vädjar till Camille att hålla tyst om vad som hände under alla de där sommardagarna i det stora huset i Sanary. I Sanary där det hölls hov för den priviligierade vänstereliten i Frankrike. Alla flockades kring den karismatiske styvfadern, som hånade dem som försökte sätta gränser och ifrågasätta detta ”fria” liv, där sexualiteten även skulle innefatta barnen, som drogs med i de vuxnas lekar. Camille Kauchner beskriver också kluvenheten mellan att älska och vara beroende av sina föräldrar och sin styvfar, samtidigt som man innerst inne, även som ung, förstår att här är det något som inte stämmer. 

Jag känner min bror, han är uppskrämd. Snarare än att störas av att prata med mig om det söker han min blick, vill få veta: ”Är det fel, tror du? ” Alltså, nej, det tror jag inte. Eftersom det är han är det säkert ingenting. Han lär oss, det är allt. Inte är vi pryda, inte! […] Han säger också: ” Håll det för dig själv. Jag har lovat honom, så du måste lova mig. Säger du något så dör jag. Jag skäms så. 

Detta är en modig och stark berättelse om ett barn, en tonåring, som sedan växer upp till en vuxen kvinna, som går mot sin egen undergång om hon tvingas fortsätta att tiga. När hon till sist öppnar upp och vågar berätta, när hon hittar orden, är det få vuxna som ställer sig bakom och stöttar upp. Den största sorgen är att hennes älskade mor vägrar att förstå och lägger all skuld på Camille och fortsätter sitt liv med förövaren, styvfadern. 

Skulden är som en orm. […] Den tar sin egen väg, drar upp egna spår. Skulden spred sig i mig som ett gift och tog snart upp allt utrymme i hjärta och hjärna. […] Min skuld har flera åldrar. Min skuld är min tvillingsyster. Ett nytt tvillingskap. Och framför allt, skulden dränker ens minne. Den raderar alla datum och låter offret famla i mörkret.

Det här är ingen munter läsning, men det är en viktig bok om mekanismerna bakom tystnaden som följer efter övergreppen och vad som händer när denna tystnad bryts och saker kommer upp i dagsljuset och den förnekelse som kommer i dess kölvatten.