Omslag till boken "Kulturbarn" av Åsa Beckman. Norstedts förlag.
Kulturbarn
Hur är det att växa upp som dotter till en känd författare? I den här essäistiska boken berättar Åsa Beckman om sin såväl som en rad andra ”kulturbarns” barndom och hon väjer inte för det svåra.
Åh, vilken charmig och tänkvärd bok som Kulturbarn av Åsa Beckman är!
Det är för tillfället långa köer här på biblioteket till den, men har du liksom jag tur att få syn på den på 7-dagarshyllan så tveka inte… den slukas lätt och ledigt. Generöst delar Beckman med sig från sin uppväxt med den excentriske fadern, författaren och poeten Erik Beckman. Hon skildrar hur resten av familjen ständigt har fått gå på tå för att inte störa pappan. Dessutom kommer “nepotismen” med flera ok; när Åsa senare i livet själv börjar närma sig det skrivna ordet blir hon nästan blockerad av oro för att inte leva upp till sin pappas standard, hon vill göra sig fri från eventuella förväntningar och hoppas därför att ingen ska förstå familjebandet dem emellan.
Än längre fram i livet börjar hon intressera sig för andra i samma situation och finner identifikation i att läsa och höra andra författarbarns personliga resor. Denna essäbok knyter i mångt och mycket samman olika kulturbarns strategier för att leva i skuggan av en skrivande förälder. Många berättelser har jag själv redan läst om då flertalet av kulturbarnen numera själva tillhör toppskiktet av författare i det här landet, men det gör inget då det är just konflikten mellan skrivande förälder kontra barn som Åsa Beckman fokuserar på. Särskilt intressant är det att läsa om den stora barnaskaran Mann som alla ständigt månade om fadern Thomas Manns väl och ve/skrivarprocess, så till den milda grad att de nästan själva blev omintetgjorda.
Annars är det bland annat barnen till författare som Ulf Lundell, Stig Claesson, Kerstin Thorvall, Pär Lagerqvist, Anna Wahlgren, Per Wästberg… bland många andra som får komma till tals i Åsa Beckmans bok. Hon vill slå ett slag för deras rätt att också få skildra sin version av familjedynamiken, i mångt och mycket handlar det ju om maktanspråk. Hur kulturbarnen ofta blir medberoende de omnipotenta egocentriker som är “utvalda” till att skriva viktiga verk. Hur kulturbarnens liv ofta har handlat om att bereda plats, att anpassa sig. Åsa undersöker också hur idén kring det solitära geniet med tiden har luckrats upp och att genialitet numera inte är knutet till ett visst kön.
Boken är till stora delar också ett fint och ömt porträtt av sin far diktaren som hade ett starkt inflytande över Åsa.
Vikarierande bibliotekarie på Göteborgs stadsbibliotek. Läser helst böckerna i handen och gärna författare som flätar in självbiografiskt stoff i sina romaner. Varvar den fiktiva läsningen med faktaböcker, oftast historiska sådana.
