Aksel Sandemose. Foto: Leif Krohn Ørnelund
Klassikerprat #4. En flykting korsar sitt spår
Aksel Sandemose var en av 1900-talets litterära giganter. Född dansk flyttade han i vuxen ålder till moderns hemland Norge och fortsatte där att skriva sina böcker på norska. Sandemose har myntat den berömda Jantelagen, som innebär att ingen skall tro att hon är något eller inbilla sig att han vet eller kan något bättre än någon annan.
I Norge kom Sandemose i kontakt med psykoanalysen, vilket gjorde att han fick verktyg att nysta upp sina olyckliga barn- och ungdomsår. Att barndomens upplevelser är betydelsefulla för vem man blir som vuxen är det nog ingen som tvivlar på.
Aksel Sandemose växte upp i den lilla danska staden Nyköbing, på ön Mors. En plats där småstadens inskränkthet och kvävande konvenans förgiftade den fria anden och tryckte ned den som ville något mer med sitt liv. Du skall inte tro att du är något, är det första av de tio budorden som gäller i staden Jante. Att Jante i verkligheten motsvarades av Nyköbing var helt klart och under lång tid var han inte välkommen i sin gamla hemstad.
Det har sagts att Sandemose alltid skrev om sig själv och det är inget undantag i romanen En flykting korsar sitt spår. Man kan förmoda att han skrev boken för att han ville reda ut hur barn- och ungdomsårens upplevelse av förtryck påverkade honom som ung individ och hur han som vuxen tvingas bära med sig dessa erfarenheter resten av sitt liv.
Tillvaron i staden Jante är fattigt på syre och tolerans. Alla invånare plågas av de oskrivna lagarna; människorna krymper och får svårt att andas. Ingen skulle komma på idén att ifrågasätta de självklara reglerna, eftersom människorna själva är förslavade under dem.
Romanen är en storslagen psykologisk skildring av ett barns och en ung människas hukande under repressiva föräldrar, lärare och religiösa auktoriteter. Hur skall man kunna växa fritt och bli en självständigt tänkande vuxen, när systemet föder mindervärdighetskomplex och som konsekvens av det aggressivitet och hopplöshet.
Huvudpersonen och berättaren Espen Arnakke flyr till sist den lilla småstaden och ger sig ut på sjön. Men Jante flåsar honom hela tiden i nacken och i Kanada möter han åter jantemänniskan, här personifierad av John Wakefield. Wakefield tar ifrån honom kvinnan som han älskar. Hämnden blir obönhörlig och Espen dödar sin rival.
Man skulle kunna gissa att Sandemoses författarskap är en uppgörelse med en barndoms förträngningar och en slags ursinnig revansch mot de mekanismer som gör oss till förkrympta och oseende vuxna, fulla av missunsamhet.
Axel Sandemose var nog ingen lätt person att stå ut med, vilket hans son Jörgen Sandemose bekräftar i en biografi över fadern. Alkoholist och kvinnohatare, barnmisshandlare och notoriskt otrogen. Förmodligen är hans litterära uppgörelser med sig själv ett sätt att bearbeta och förstå vem han blivit. Frågan är om han brast i självinsikt eller om han helt enkelt inte kunde styra sina impulser. Och det kaotiska liv han levde, tycktes bara bidra till att hans författarskap blev än mer lysande.
Kom och lyssna på och samtala med Bo Sigrell, professor i psykologi, aktuell med boken Aksel Sandemose och narcissism.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
