Jungfrudrottningen

Elisabet I (1533-1603) vurmade för teater, musik och poesi. Hennes eget liv var på många sätt som ett drama av Shakespeare. Elisabets mamma Anne Boleyn avrättades på order av pappa Henrik VIII, när Elisabet var tre år gammal. 1558 blev hon drottning och kom att bita sig kvar på tronen i 45 år, tills hon dog, ogift och barnlös 1603.

Spekulationerna kring Elisabet var intensiva: var hon verkligen oskuld eller hade hon en hel hop med oäkta barn? Kanske hon i själva verket var man eller rentav hermafrodit? Eftersom religionskrig delade Europa var det farofyllda tider för en protestantisk drottning och Elisabet blev mycket riktigt måltavla för flera attentat. Illasinnade rykten florerade och hon såg fiender och konspirationer överallt. Hon tvekade heller inte en sekund att vid behov med kraft slå ner på sina motståndare.

I sin biografi Elisabet I: Historien om drottningen och hennes förtrogna låter den engelska historikern Anna Whitelock oss kika in i den praktfulla sängkammaren i Whitehallpalatset i London och möta en avsminkad Elisabet. Så ensam var hon förstås inte med vår tids mått. Ett trettiotal hovdamer var beredda att lyda hennes minsta vink. Flera av dessa får komma till tals i boken.

Som ung var Elisabet inte bara rik som ett troll utan också ovanligt vacker, slank med långt rött hår och blek hy. Någon brist på friare rådde förstås inte. Vår svenske Erik XIV skickade sitt sändebud och sitt porträtt till Elisabet för att sondera terrängen. 1565 blev det kung Eriks skandalomsusade syster Cecilias uppgift att med make bege till London för att propagera för broderns sak. De stannade i över ett år och roade sig kungligt med påföljden att de blev skuldsatta upp över öronen.  När paret vände hemåt ansattes de av sina fordringsägare, som på goda grunder misstänkte att de tänkte smita undan betalningen. Prinsessan Cecilia konstaterade att hon var ”glad att komma bort från detta land”.

Varumärket ”Jungfrudrottningen” skulle till varje pris hållas intakt och hovdamerna var satta att vakta Elisabets rykte. Hon var extremt fåfäng, hade åldersnoja och skydde därför inga medel för att upprätthålla illusionen av evig ungdom. Så löd också drottningens motto: ”Alltid densamma”. Utanför sovgemaken visade hon sig aldrig någonsin utan peruk, spöklik ansiktsmask (sin ”mask av ungdom” enligt ett specialrecept innehållande bly och vinäger), parfym och galastass. Elisabets garderob kom med tiden att omfatta drygt 3000 klänningar. Drottningen var vidare mörkrädd och sjuklig.

Med åren kom Elisabet att bli extremt närsynt samt lida av svår tandvärk. Då hon hade ett sjuhelsikes humör var det var ingalunda riskfritt att vara hovdam. När Elisabet, som älskade sötsaker, fick tänder utdragna krävde hon att uppassningen skulle utstå samma pina. Till och med biskopen visade sin sympati genom att vid ett tillfälle låta dra ut en tand.

Allt är så levande, färgstarkt och detaljerat återgett i boken att det känns som om man själv var med och bevittnade händelserna. Låna, läs!