Boktips, Facklitteratur

Omslag till "Vildhavre" av Otto Gabrielsson. Schildts & Söderströms förlag.

Jakten på en far

Publicerat 5 augusti 2020 | Av |

Otto Gabrielsson känner sig som en karaktär av Dostojevskijs penna i sin nyutkomna bok “Vildhavre”, där han gör upp med sin minst sagt motsträvige, nu avlidne, far Jörn Donner.

Fröet till Vildhavre: sista brevet till pappa var några grymma meningar i Jörn Donners (1933-2020) tegelstensmemoarer Mammuten (2013), där han avfärdar två av sina sex barn som “misstag”.

Donner var en känd kulturman (i kvadrat), provokatör, debattör, filmproducent, tidigare chef för Filminstitutet i Stockholm, författare, skribent, politiker, finlandssvensk och överklass med mera. Han frotterade sig gärna med kändisar, som Ingmar Bergman, Harry Schein, Harriet Andersson och Per Wästberg.

Jörn Donner erkände faderskapet mot att han skulle slippa stå för något underhåll. Boken igenom suktar Otto Gabrielsson efter sin egocentriske, arrogante och ouppnåelige far, som han blir alltmer besatt av.

Brev- eller dagboken var tänkt som ett sista försök att vinna den ointresserade faderns gunst, men artar sig till en självutlämnande slutreplik, som dryper av bitterhet. Fadern hann aldrig läsa boken, men visste att den var på gång.

Otto beskriver sig själv i följande föga smickrande ordalag: passiv, ångestfull, överkänslig, fattig, klen, arbetsskygg, onykter, ljudkänslig, lönnfet samt evig student. Han kämpar med mental ohälsa, drömmer om tystnad och stillhet, flyttar till mörkaste Småland och studerar på psykologprogrammet.

Han är svartsjuk på sina två yngsta halvbröder, som har fått faderns gunst. Ottos yngsta halvbror Rafael Donner har till och med gett ut en bok tillsammans med Jörn: Innan du försvinner: brev mellan far och son.

Det blir ett finskt bokförlag som till slut vågar ge ut boken, som innehåller en uppräkning av faderns alla oförrätter. Den fungerar, kan man hoppas, som ett reningsbad för Otto, efter vilket han är redo att gå vidare i livet. Han har åtminstone fått möjlighet att ge igen.

Boken är oväntat välskriven och hela historien djupt tragisk.

För egen del har jag länge skämts över att jag inte läst något av Jörn Donner och haft planer på att kånka hem “Mammuten”. Efter att ha läst sonen Otto Gabrielssons bok vet jag inte längre om jag gitter.

Kommentarer inaktiverade.