Barnböcker, Boktips

Detalj ur omslaget till "Inte längre min" av Ann-Helén Laestadius. Rabén & Sjögren förlag.

Inte längre min

Publicerat 8 januari 2019 | Av |

En ungdomsroman om att längta tillbaka snarare än att längta bort.

Vi var många som blev berörda av Ann-Helén Laestadius ungdomsroman Tio över ett när den kom ut 2016. Berättelsen om tonårstjejen Majas panik över att Kiruna bokstavligen rämnar runt omkring henne i och med LKABS gruvsprängningar vann Augustpriset 2016. När jag läste den hade jag aldrig varit i Kiruna och hade ingen tydlig bild över hur staden såg ut. Nu när jag plockar upp den fristående fortsättningen Inte längre min så har jag varit där. Visserligen bara i en dag och visserligen orkade vi aldrig gå ner i gruvan, men ändå. Plötsligt kan jag se Laestadius omgivningar framför mig, särskilt hur gruvans jättelika hål öppnar sig som ett stort gap precis bakom det som förut kallades centrum men som nu mer och mer liknar en spökstad.  

I uppföljaren får vi återigen följa Maja men tonen av akut panik som fanns i den första boken har i den byts mot en molande olust över hur Kiruna förändras. Och inte bara staden utan även människorna i den. Maja verkar vara den enda som vill behålla saker som de alltid varit. Alla andra i familjen trivs bra i den nya lägenheten, men hon vill tillbaka, vill hem till trähuset som flyttats till säker mark långt från gruvan. Julia, Majas bästa kompis, har flyttat till Luleå, skaffat ny dialekt och verkar inte alls längta tillbaka till Kiruna. Till och med pojkvännen Albin längtar bort till hockeygymnasiet i en annan stad. De vill alla ha något nytt, något mer spännande, något annat, medan Maja kämpar för att hålla ihop den lilla trygghet hon har kvar i Kiruna.  

Det som fångar mig främst med Inte längre min, kanske än mer än i Tio över ett, är hur det kan vara att bo i glesbygd i Sverige. Där det inte finns ambulanser eller akutsjukvård när någon blir sjuk. Där ett stort företag är så viktigt för bygden att det blir synonymt med staden och därmed nästan omöjligt att stoppa. Där det bara finns två hockeylag så om man byter betyder det att man sviker hela sin familj. Där många vill flytta bort, till något större, varmare, mer attraktivt, och hur svårt det då kan vara att bli lämnad kvar.