Facklitteratur

I allhelgonatid, eller när döden gör sig påmind

Publicerat 29 oktober 2014 | Av |

I dessa dagar är det extra aktuellt att minnas och kanske också hedra de som inte längre finns i livet. Jag läser den postumt utgivna Mot monsunens hjärta skriven av Kristian Gidlund.

Kristian Gidlunds bok I kroppen min, fick många människor att starkt beröras av hans kamp mot den cancer som tog hans liv i september förra året. Hans Sommarprogram 2013 och blogg fick också många människor att reflektera kring frågor om livets bräcklighet.

Den i år utgivna Mot monsunens hjärta består av reportage, artiklar och intervjuer som Gidlund själv valt ut. Reseskildringar från bland annat Kuba, USA och Israel samt möten med ”kändisar” som Sture Bergwall, Veronica Maggio och Miss Li finns återgivna i den mycket läsvärda boken som jag nu håller i min hand, samtidigt som jag då och då kikar på den ömsinta omslagsbilden. En tärd Gidlund lutar sig där mot en häst och smeker samtidigt dess nos.

Jag bläddrar till sidan 11 där Gidlund intervjuar Malin Öhrn som arbetar som clown på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hon är en av två av sjukhuset anställda clowner. Med skrattet som medicin är rubriken på Gidlunds artikel.

”Det här jobbet har gett mig en annan livssyn. Att inte ta saker för givet.” Så säger Öhrn samtidigt som hon sminkar sig till clown.

Svårt sjuka barn ges en möjlighet att för en stund få skratta. En viktig del av deras behandling påpekar också överläkaren på den avdelning som Gidlund besöker. Här finns inga dofter och det är tyst, skriver han. Men snart ekar den tidigare tysta korridoren av skratt när clownerna drar igång sin show.

Jag kan inte låta bli att associera kring artikeln och ser den lite som en föraning om den sjukdom som Gidlund kommer att drabbas av ett par år senare. Döden finns också med som ingrediens i fler av artiklarna, varav de flesta skrevs  innan Gidlund blev allvarligt sjuk.

Gidlund har stämt träff med Mikael Wiehe för en intervju. Året är 2009 och intervjun ska göras för årsboken till Peace & Love-festivalen i Borlänge. Gidlund ringer på hemma hos Wiehe som med ett leende öppnar dörren och säger:

”Tiden är knapp, timmen är sen och döden nafsar oss i hälarna. Kom in!”

Ännu en påminnelse om den för Gidlund nalkande döden? Wiehe beskrivs i artikeln som en hoppets fanbärare som passionerat utövar sitt musicerande likt en politisk agitator. Wiehe använder sin röst till att uppmärksamma och förändra, skriver Gidlund. Och när de skiljs åt summerar han:

”Tiden är fortfarande knapp, timman är senare än vad den varit och döden har om möjligt nafsat sig närmare.”

Låna Gidlunds texter och också hans musik på Stadsbiblioteket!

Kommentarer inaktiverade.