Detalj ur omslaget till "Orange is the new Black". Norstedts förlag.
Hur är livet i fängelse?
Häftiga gangstertyper finns det gott om på film. Misshandel, mord och droger verkar vara något som mest angår de det gäller och skulle vi få se en Quentin Tarantino-karaktär hamna i fängelse skulle det på sin höjd förekomma någon scen med ett besök genom galler, ur besökarens perspektiv. Som om fångens liv redan är slut. Vardagslivet i ett modernt fängelse, det får man aldrig se.
Men nu finns det både en TV-serie och en bok om just livet i fängelse och det är precis så klaustrofobiskt och svårt som jag föreställt mig det. Men här finns också oväntad vänskap, humor och mänsklig värme.
Piper Kerman är en framgångsrik hipstertjej från Boston i trettioårsåldern, vars förflutna plötsligt kommer ikapp. En gång för länge sen smugglade hon drogpengar till Europa med sin dåvarande flickvän, som nu, många år senare har angett henne för att själv få strafflindring.
Eftersom det var många inblandade i drogaffärerna drar rättegången ut på tiden och under nästan sex år går hon och väntar på att få sin dom och sitt straff. Till slut är det dags: 15 månader i kvinnofängelse.
Berättelsen blev en bok, Orange is the new Black: Mitt år i ett kvinnofängelse och så småningom också en populär TV-serie med samma namn, som också finns att låna på biblioteket. Men det är värt att läsa boken även om man sett serien och tvärtom. Det är stora skillnader.
Av ett spännande råmaterial har manusförfattarna lyckats göra en ännu mer dramatisk historia. Det bästa med TV-serien är att den presenterar informationen lite i taget, vilket faktiskt gör det hela mer moraliskt tankeväckande. Det börjar med att vi får se Pipers perfekta liv som plötsligt ska förändras så drastiskt och hur hon får berätta för familj och vänner om sitt olycksaliga snedsprång för så länge sen. Det hela verkar så osannolikt och så orättvist tycker alla och jag som tittare också. Piper blev manipulerad att göra en liten olaglig grej för jättelänge sen och det är helt orimligt att en så trevlig tjej ska sitta i fängelse liksom.
Men i takt med att hon lär känna sina medfångar får vi genom tillbakablickar lära känna Piper bättre och det är en riktig lättnad när hon mot slutet av första säsongen kan erkänna att hon har lika mycket anledning som alla andra att vara därinne.
Enda sättet hon är ett undantag på är att hon är högutbildad, vit och har det gott ställt från början. Men många av hennes mindre lyckligt lottade medfångar avtjänar längre straff för mindre förseelser.
I boken får vi en helt kronologisk redogörelse där det är tydligare att det glamorösa och roliga livet i ”drogfamiljen” är rejält sunkigt även när hon är mitt i det. Hon är inte dödskär i sin kriminella flickvän och inte lurad på något sätt. Hon vill mest ha lite spänning och pengar och tänker inte ens på effekterna av heroinet hon indirekt är med och hjälper till att distribuera. Det är först i fängelset när hon lär känna så många kvinnor vars liv förstörts av droger som hon förstår vad hon gjort.
Boken är av naturliga skäl mer realistisk, och handlar också mycket om hur fängelsesystemet i USA fungerar och är starkt kritisk till det godtyckliga regelverket och den höga återfallsstatistiken som säger något om hur fängelset rustar en för det verkliga livet som väntar i slutet av straffet. Kerman själv arbetar politiskt efter sin fängelsevistelse med att förbättra villkoren.
Oavsett om man väljer den politiskt engagerande boken eller den mer underhållande TV-serien, får man en fascinerande inblick i hur det är att vara inlåst med andra människor i samma situation.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
