Omslag till Hon som var jag av Wendy Mitchell. Bokförlaget Atlantis.
Ge aldrig upp!
Innan jag läste “Hon som var jag” var jag fast övertygad om att något av det värsta som kan hända en människa är att se en Alzheimerdiagnos i vitögat.
Wendy fick sin diagnos 2014, vid 58 års ålder. Hon var då i första stadiet och visste att allt bara skulle komma att bli värre. I boken får vi följa Wendys sjukdomsresa. Det första varningstecknet var att hon utan förvarning handlöst föll till marken under en av sina löprundor.
På jobbet satte ett nytt datasystem krokben för Wendy. Hon fick också allt svårare att komma ihåg namn och att göra flera saker simultant. Allting tog längre tid och hon blev uttröttad av minsta lilla. Fast Wendy blev skicklig på att dölja sina problem och jobbade hemma på kvällarna, krävdes det snart mer kraft att dölja demensen, än att utföra själva jobbet. Hon hade hoppats på att få arbetsgivarens stöd för att kunna fortsätta arbeta, men blev istället erbjuden sjukpension.
Då Wendy kände sig ensam och övergiven startade hon bloggen Which me am I today, som ett sätt för henne att bevara sina minnen. Faktum är att Wendy nu är mer aktiv än någonsin. Fast besluten att inte ge upp.
Hon medverkar gärna i studier och konferenser samt kuskar runt i Storbritannien och håller föredrag för personal i sjukvården. I stället för “lider av”, föredrar Wendy “lever med”. Mod, påhittighet och anpassning är hennes budord. Man kan välja att se demensen som en gåva, som inte bara tar, utan faktiskt också ger.
Symptomen kommer smygande som en tjuv om natten. Vissa dagar är Wendy sämre än andra, då känner hon inte ens igen sin egen spegelbild och misstar grannens hus för sitt eget. Samtidigt har hon blivit av med vissa tidigare rädslor. Hon som sedan barnsben känt sig skräckslagen för hundar och katter, passar nu gladeligen dotterns katt.
Det finns åtskilliga hyllmeter med böcker som beskriver Alzheimer. Alltsomoftast är det de anhöriga som ger sin version. En pärla i utgivningen är Iris – en sorgesång av John Bayley. Författaren Iris Murdochs make beskriver kärleksfullt deras liv tillsammans i det akademiska Cambridge. Hon som varit en uppburen filosof i sin glans dagar, gladdes åt barnprogrammet “Teletubbies” när demensen slagit sina klor i henne.
Wendy Mitchells bok Hon som var jag är med sitt inifrånperspektiv och sin oförtröttliga hållning ensam i sitt slag.
Texten avbryts av kursiverade partier, där den dementa författaren skriver brev till sitt tidigare friska jag. Läsaren får på så vis inblick i Wendys livshistoria.8
Boken finns också att låna som e-bok.
Trivs bäst bland tal- och ljudböckerna. Vill slå vakt om läsglädjen! Är allätare, men älskar brevsamlingar och biografier över döda kvinnor.
