Jan Popp gästar Stadsbiblioteket på torsdag. Foto: A-Script förlag.
Från tattarstämplad barnhemsunge till engagerad samhällskritiker
Boken om göteborgaren Jan Popp är en berättelse om resandekultur, ett svenskt samhälles svek och om några av Göteborgs mörkare sidor. Men det är också en stark historia om en människa som reste sig. På torsdag gästar författarna Jan Popp och etnologen Magnus Berg Stadsbiblioteket.
Det är ett händelserikt liv som Jan Popp har levt. Men ett händelserikt liv behöver inte vara ett gott liv. Det visar tydligt Jans exempel. Jan Popp är en av alla dem som fick sin uppväxt fördärvad genom samhällets vanvård. Hans mamma Alice övervakades av sociala myndigheter som aldrig lyckades hjälpa henne ur en svår livssituation förorsakad av fattigdom och en supig, kriminell och våldsam make. Hon hänvisades till boende i slumområden – nödbostäderna i Kungsladugård och det nergångna Hultmans holme – och en ekonomi som nätt och jämnt nådde upp till existensminimum. Den arrogans hon bemöttes av från myndigheterna är idag svår att förstå. Delvis hade den sin grund i att hon hade sitt umgänge i Göteborgs resandekultur, eller, som man sa på den tiden, bland stadens tattare.
Redan i ettårsåldern hamnade Jan Popp på barnhem. Strax före skolåldern togs han in på barnpsykiatrisk klinik för en serie undersökningar. Myndigheterna hade fått uppfattningen att han led av psykiska defekter som det gällde att hitta behandlingsformer för. De månader han tillbringade på kliniken behandlades han omilt. Han tvångsmedicinerades och bältades och ingen förklarade varför han var inlåst på kliniken och hur länge hans skulle vara där. Från kliniken skickades han till ett behandlingshem för psykiskt sjuka barn. Det han minns av vistelsen är aga och inlåsning. Om någon behandling verkligen bedrevs bedömdes den inte som framgångsrik. Jan fick i stället komma till ett ”tåligt kvalificerat fosterhem”. I detta ”kvalificerade” fosterhem väntade än mer brutal misshandel och en pedofil fosterfar som regelbundet förgrep sig på fostersonen.
I skolan blev han mobbad och slagen och skälld för ”tattarunge”. När han slog tillbaka stämplades han som bråkstake. Slutligen slängdes han ut ur skolan med kunskaper motsvarande en fjärdeklassares. Något riktigt jobb kunde han aldrig få och därmed heller inte den ekonomi som är förutsättningen för ett självständigt liv. Han hänvisades till ett liv som yrkeskriminell. Storskaliga kopparstölder blev hans specialitet.
Jan Popp överlevde. Och han kunde berätta sin historia. För Ersättningsnämnden, som prövar rätten till ersättning för de som omhändertagits i samhällsvård och som trodde honom. Och i ”Boken om Popp och hans mamma Alice. Sjuttio års kamp för värdighet i utkanten av Göteborg och Sverige”, som han skrivit tillsammans med etnologen Magnus Berg. Boken skildrar inte bara Popps och Alice historia utan speglar också flera mörka stråk i den svenska samtidshistorien: den moderna socialpolitikens baksida och misslyckanden, rasbiologi och steriliseringskampanjer, en kraftlös bostadspolitik, samhällets oförmåga att hantera sociala och ekonomiska orättvisor, överhetens månghundraåriga förföljelse av resandefolket.
På torsdag 12/3 gästar Jan Popp och etnologen Magnus Berg Stadsbibliotekets Trappscen. Teater UNO läser ur brev och de dokument som myndigheter upprättat över Popp och Alice.
Vill du låna boken om Popp och hans mamma Alice? Klicka här!
