Fragmenten som blev en bok

I Minnets spelplats berättar Palmstierna-Weiss inte bara om sitt arbete på svenska teaterscener. Som scenograf har hon också samarbetat med flera utländska regissörer. Episoderna där skådespelare, regissörer och andra scenarbetare figuerar är många men särskilt berörd blir jag av den berättelse som kretsar kring uppsättningen av Dödsdansen på Dramatens lilla scen 1978. Skådespelarna var Anders Ek, Margaretha Krook och Jan-Olof Strandberg. Kaptenen skulle spelas av Ek, som då var svårt märkt av en cancersjukdom. Trots att han visste att sjukdomen skulle ta hans liv, ville han ändå genomföra uppsättningen. I pjäsen ingår bland annat scener där kaptenens hustru Alice, spelad av Krook, blir jagad av honom med ett svärd i högsta hugg. Alice kontrar med att i pjäsen önska livet av kaptenen. För Krook var detta ett dilemma – att önska livet av en dödsmärkt kollega. Hon klarade inte av att säga de brutala repliker om döden som Strindberg formulerat, och pjäsen ställdes in några dagar före premiären.

Minnets spelplats är inte bara en bok där handlingen utspelas i teatersfären. Palmstierna-Weiss berättar också öppenhjärtligt om sin barndom, sin släkt och den närmaste familjen. Peter Weiss var under många år hennes make; ett äktenskap som inte var helt okomplicerat. Det allra första mötet med den man som hon kom att gifta sig med återges i kapitlet Uppbrott. Sommaren 1952 blev de båda presenterade för varandra, och deras samtal kom att handla om surrealism och psykoanalys, och Andre Bretons bok Nadja. De diskutterade livligt och plötsligt säger Weiss: ”Om vi någonsin får en dotter ska hon heta Nadja.” Redan natten därpå inleddes deras förhållande, men äktenskapet ingicks först 1964. Och dottern Nadja föddes först efter tjugo års samliv!

Även om teaterlivet är det som Palmstierna-Weiss mest förknippas med, så var hon från början keramiker. Umgängeskretsen bestod under ungdomsåren av dåtidens kända konstnärer. Skulptören Egon Möller-Nielsen, konstnärerna Siri Derkert och Öyvind Fahlström är några av de konstnärer som nämns i de avsnitt som berör 1950-talet.

Palmstierna-Weiss är född 1928. Sina första år levde hon i Stockholm. Hon minns hur hon som liten flicka såg en äldre man som i skymningen gick längs Norr Mälarstrand med en lång käpp. Med den tände han gatans gaslyktor. Förmodligen var detta stans sista gaslyktor och någon tjusig aveny var Norr Mälarstrand inte på den tiden, berättar hon. Några år av sin barndom, mitt under brinnande krig, var hon också bosatt i Rotterdam.

Låna den fascinerande boken om Gunilla Palmstierna-Weiss på Göteborgs stadsbibliotek! Och lyssna på sommarprogrammet i efterhand på Sveriges Radios webbplats.