Ett liv i exil

Agota Kristofs (1935- 2011) modersmål var ungerska och Ungern landet hon lämnade för gott när hon med man och en fyra månaders baby illegalt tog sig över gränsen mellan Ungern och Österrike 1956, 21 år gammal.

Jag läser. Det är som en sjuka. Jag läser allt jag kommer över.

Så lyder de första raderna i självbiografin Analfabeten. Agotas far var lärare hemma i byn och som barn var hon full av historier, som hon berättade för alla som orkade lyssna. När hon var fjorton skickades hon till en statlig internatskola, som var “ett mellanting mellan kasern och kloster” och där disciplinen var militärisk. Den tärande hemlängtan gjorde att Agota började skriva dikter i smyg.

Klicka och låna

Tiderna var svåra och pappan kastades i fängelse. I och med den ryska ockupationen förbjöds alla främmande språk, utom ryska i skolorna.

Efter flykten blev det Schweiz som öppnade sina gränser för den lilla familjen. Här får vi också förklaringen till bokens titel “Analfabeten”. I det nya landet fick Agota arbete på en klockfabrik och lärde sig snart tala hjälplig franska, men hon kunde varken läsa eller skriva, så hon kallade sig analfabet. Så småningom började hon på universitetet, där hon övade sina språkfärdigheter genom att skriva pjäser på franska med hjälp av ordböcker.

När allt kommer omkring var Agota Kristof inte så säker på att hon gjorde rätt som gav sig av från Ungern:

Hur skulle mitt liv ha blivit om jag inte lämnat mitt hemland? Hårdare och fattigare, tror jag, men också mindre ensamt, mindre trasigt och kanske lyckligare.

Kristofs självbiografi är en nätt och vackert utformad volym på endast 53 sidor. Boken som utkom 2004 i original har nyligen kommit på svenska i översättning av Marianne Tufvesson.

Konstigt nog känns boken ovanligt innehållsrik, de få sidorna till trots.