Ett känslomässigt äventyr
Den danske regissören Susanne Bier verkar inte vara rädd för någonting. Hennes filmer handlar alltid om det allra hemskaste. Döden, våld och olyckor, krossade hjärtan, moraliska dilemman, skuld och stora känslor.
Hämnden är inget undantag.
Filmen handlar om två familjer, ingen av dem särskilt harmonisk.
Anton och Marianne håller på att skiljas efter en otrohet. Han arbetar periodvis i ett konfliktdrabbat afrikanskt land som Läkare utan gränser. Han ställs inför ett moraliskt dilemma när en ond krigsherre ber om hjälp för sitt infekterade ben. Deras son Elias är mobbad i skolan.
Christian bor med sin pappa Claus. Hans mamma har nyligen gått bort i cancer och han anklagar pappan. Ingen av dem dem kan hantera sorgen.
Men så blir Elias och Christian vänner. Christian löser problemet med Elias mobbning med våld, och våldet trappas upp. Christian är driven av sin sorg och ilska, Elias vill gärna ha en vän.
Filmen ställer frågor om våld som en lösning på konflikter och svaret är inte entydigt.
Man kan inte titta utan att känna något. Man känner att Bier tar i från tårna i varje scen. Man blir rörd, upprörd, får hjärtklappning och gråter. Alla är fantastiska skådespelare, speciellt imponerad blir man av barnen som hela tiden känns äkta och närvarande.
Om man ändå ska vara lite kritisk kan man tycka att det kanske är lite väl mycket att trycka in i en vanlig långfilm. De två familjerna gör nästan att det känns som två filmer i en. Man skulle också kunna tycka att det blir lite enkla lösningar på slutet och att Bier inte vågar löpa linan ut riktigt. Samtidigt vore det nog ingen som ville se (eller finansiera) hennes filmer om hon inte lättade upp dem och visade lite hopp.
Så sammantaget är det här en riktigt bra film, engagerande och välspelad. Ett känslomässigt äventyr som ändå lämnar en med en god känsla i magen. Låna filmen på Stadsbiblioteket Göteborg.