Ett doftande slutet rum
Om man inte har en egen trädgård kan man ju alltid njuta av andras trädgårdar. Så tänkte jag när jag lånade hem den över trehundra sidor tjocka och oerhört inspirerande trädgårdsboken som egentligen inte är någon trädgårdsbok.
Boken är i stället mer en bok om alla de människor som vårdar, umgås och skapar i sina trädgårdar.
”Ett doftande slutet rum”, så beskriver författaren och fotografen Karin Berglund sin egen trädgård. Jag har läst hennes bok Samtal i trädgården hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter.
Och det är just människan som är av större intresse än själva trädgården för Karin Berglund. Det poängterar hon också i en intervju i GP nyligen.
Bland de trettiotvå kapitlen med lika många porträtt av svenska kulturpersonligheter väljer jag några lite på måfå.
Först ut är Göran Greider som i boken berättar om sitt stora projekt att forma en orm av brännässlor som ska ringla genom hans trädgård i Dalarna. Han gillar nässlor eftersom de bränns. ”Det visar att de har karaktär” tycker han. I sin trädgård har han också byggt en mycket lokal variant av Stonehenge (originalet finns i England). Han har rest svarta stenar som, om allt fungerar, ska röra sig efter vädret.
Lotte Möller, som själv skrivit flera trädgårdsböcker, har bott i sin trädgård i femtio år. ”Det är otroligt att man har en så trogen och tålig vän som trädgården” säger hon i boken. Lite mystisk och hemlighetsfull är hennes trädgård i Lund, och den är också helt utan insyn. Bland alla de växter som befolkar hennes trädgård är snödroppar lite av en favorit. Hon har mängder av dem. En specialitet är också revande smultron som växer som marktäckare. Rakt ner i smultronmattan dunsar saftiga päron på hösten.
Skulptören Lenny Clarhäll har runt sin trädgård i Sörmland byggt stängsel som är skapade mer som inramningar; tunna som om de vore målade direkt på landskapet utanför. Grindarna ser ut som genomsiktliga installationer. Det är ibland svårt att avgöra vad som finns innanför respektive utanför. Han har också skapat ett lusthus, eller mer specifikt, en kuliss som föreställer en kopia av filosofen Emanuel Swedenborgs lusthus. Lenny Clarhäll har målat av exteriören av det Swedenborgska lusthuset på ett plank och ställt upp det som ett stoppmärke i trädgården.
Konstnären Thérése Reuterswärd har sin trädgård på Österlen. Nästan alla växter här är vita. Det vita ger henne lugn, säger hon. Och naturligtvis är också huset vitmålat.
Hon komponerar med sina växter på samma sätt som hon målar. När hon håller i penseln målar hon med tunn oljefärg och resultatet blir skirt och drömlikt. När det gäller trädgården blir det vita enligt Thérése Reuterswärd ”som ett visuellt kitt som knyter samman den gröna helheten”.