En fantastisk mini-serie

Olive Kitteridge är en mini-serie på 4 delar om ett äldre par. I tillbakablickar och nutid får man följa dem genom utomäktenskapliga förbindelser, sonens bröllop, olyckor, ett utdraget rån, och människor som kommer in och ut ur deras liv. Livet är fullt av besvikelser, men också oväntad ömhet. Varje avsnitt är en berättelse i sig och varje avsnitt känns som en egen liten långfilm. Olive är den som står i fokus, även om många av de andra karaktärerna får egna scener.

Det låter kanske inte så roligt. Men här finns inga svaga punkter. Dialogen är knivskarp. Paret spelas av Frances McDormand och Richard Jenkins. En av mina favoritsångerskor, Martha Wainwright, dyker upp som musikunderhållare i flera avsnitt. Berättelsen tar hela tiden oväntade vändningar, men det som griper tag mest är när den inte gör det och man bara får följa Olive, full av mänskliga brister men just därför mänsklig.

Olive är inte direkt trevlig. Hon är en pensionerad lärare som säger precis vad hon tycker och är oavbrutet och träffande kritisk. Mot sina elever, mot sin son, mot sin man.

She didn’t like to be alone. Even more, she didn’t like being with people.

Så står det om henne i boken Olive Kitteridge av Elizabeth Strout som TV-serien bygger på. Men hon är också den som försöker skydda och hjälpa sonen till en missbrukande vän och den som tar hand om sin man långt efter att alla sagt till henne att det är någon mening, att han inte längre vet att hon är där. Hon är hjärtlös mot sin egen son, men som tittare kan man också förstå henne och sympatisera, konstigt nog.

Olives man Henry är precis tvärtom, en vänlig och leende apotekare, oändligt tålmodig och generös. De är ett par som är både omaka och förunderligt passliga.

Det här är en serie du kan klämma på en enda lång eftermiddag, men den kommer stanna i minnet under en lång tid. Låna den hos oss!