En enda man
Filmer som berättar i ett långsamt tempo där bilden lyser fram och nuddar något outtalat, dröjer ofta sig kvar i det inre en längre tid. En sådan film är En enda man.
En enda man av Tom Ford är baserad på Christopher Isherwoods roman A single man, från 1964. Tiden i filmen är också 60-tal, med kubakrisen som larmar i bakgrunden.
Vi får följa den homosexuelle litteraturprofessorn George, spelad av Colin Firth, under en dag. Hans livskamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och George finner inte längre livet värt att leva. Han tänker ta livet av sig och hela dagen blir en förberedelse för detta. Det är lätt att bli berörd av den omsorg och disciplin han visar denna sista dag, hur han försöker att vara osentimental och ekonomisk med sina känslor.
Colin Firth har ett fantastiskt sätt att använda blicken som dröjer sig kvar vid vardagens detaljer, allt sett i ljuset av en sista gång. Den vackra lilla grannflickan i sin stärkta ljusblå klänning som han möter när han uträttar sina bankärenden lyser fram i koncentrat med allt det ljuva som en liten flicka är. Och hunden med sin särskilda doft, som han sniffar på genom ett halvöppet bilfönster, hans studenter som blir lite konfunderade när han plötsligt struntar i läxan och pratar om sådant som betyder något – allt lyfts fram i ljuset av vad det verkligen representerar. En av hans elever blir lite nyfiken på sin lärares integritet och söker hans sällskap. Deras samvaro rymmer bara uppriktighet och gränsen mellan lärare och elev suddas ut. Att kunna se skönheten i livets detaljer och hur vackra människorna faktiskt är, hur uppmärksamheten förhöjs till en nästan smärtsam nivå, allt är verkligen suveränt berättat. Känslolivet balanserar på en knivsudd och inget får förslösas den sista dagen i livet.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
