En åktur genom Rom: Den stora skönheten

Den stora skönheten
Regi: Paol Sorrentino
En recensent (minns inte vem) skrev att han efter att ha sett öppningsscenen till denna film aldrig mer ville ställa sig på ett dansgolv. Jag känner precis tvärtom. Att det hade varit fantastiskt kul att vara med trots omgivning eller kanske tack vare den? Musik: eurotrash. Miljö: lyxig takterass. Medverkande: nutida romare i olika former, färger och åldrar som dansar på sällan skådat vis. Visserligen är nog allihop överförfriskade med något mer än alkohol vilket säkert bidrar till den transcendenta eller om man så vill backanaliska stämningen. Fascinerande är det i alla fall. Efter denna öppningsscen är det bara att åka med längs Tibern, och in bland torgen, gränderna, och de kullerstensklädda trappornas Rom. Huvudpersonen Jep Gambardella, är ensamstående avdankad författare, med mycket rika vänner. När han och hans gelikar är på väg hem efter festen är den andra halvan av Roms invånare på väg till arbetet. Det finns ett visst utanförskap och en saknad i hans blick när han varje morgon vandrar genom detta ”dagliga” Rom. Vad handlar filmen om: Död? Kärlek? Sex? Säkert är att den handlar om Yta med stort Y. I filmen knyts scener och händelseförlopp ihop på ett visserligen eget men också både logiskt och vackert sätt. Det är mycket med den här filmen som jag borde ogilla, barbröstade kvinnor, patetiska gubbar, rika och vulgära 40-talister, men jag njöt hejdlöst under filmens hela 2 timmar och 22 minuter.