När hundarna kommer

När jag gick i högstadiet kom det en man till vår skola för att prata om något viktigt. Alla elever och lärare samlades i aulan och där på scenen stod mannen. Han stirrade allvarsamt ut över oss. Bakom honom lutad mot en stol stod en gitarr. Han skulle avsluta pratet med att sjunga ett par sånger om sorg och förlust sa han. Men först skulle han berätta det viktiga. Det blev en lång och detaljrik historia om oförklarligt våld, om hat och om en modig och sjysst femtonårig pojkes död. Det han berättade om var det brutala nazistmordet på sin egen son, John Hron, i Kungälv år 1995.

Den här boken handlar på sätt och vis om det mordet. Jessica Schiefauer som skrivit När hundarna kommer är uppvuxen i Kungälv. Hon var 17 år 1995 och hon levde nära de drabbade familjerna så hon kunde se och uppleva hur mordet på John Hron påverkade inte bara Johns familj och vänner. Som ringar på vattnet i Ingetorpssjön spreds sig konsekvenserna av dådet längre ut och påverkade och förändrade hela det lilla samhället. Sjön där Johns sönderslagna kropp lämnades till drunkning var inte längre en plats för nyförälskade tonåringars nakenbad om somrarna. Ingen kunde fiska där längre. Ingen kunde leka med sina hundar vid den stranden längre.

Även om Schiefauer på inget sätt utger sig för att beskriva de faktiska personer som var inblandade i mordet så skriver hon en sann berättelse. Hon beskriver ärligt en kärleksrelation mellan två ungdomar utan romantiskt förskönande drag. Hon beskriver en syskonrelation precis så som den kan vara i tonåren då man på var sitt håll söker en egen plats i världen utanför familjehemmet. Isak finner den i Esters famn och doft. Anton finner den i en äldre nynazists intensiva blick och gränslöshet.

Tre saker stannar kvar i mig efter att jag har läst den här boken. Det första är Esters kompis Veronika. Jag vill prata om henne. Jag vill höra om andra som läst boken tänkte och kände som jag om hennes roll i berättelsen. Det andra är brythjärtana och brevet. Jag ville så gärna läsa det där brevet. Jag tror jag hade gråtit om jag fått läsa det. Och jag ville köpa ett brythjärta och dela det med någon på ett betydelsefullt sätt.

Det tredje är sjön. Sjön som inte är magisk, men som bär hela berättelsen och fördjupar den. Jag känner det som att jag har suttit där på klippan och tittat ner på den blanka vattenytan. Känner doften av insjö och skog när jag blundar.

Det är inte förvånande att Jessica Schiefauer fått Augustpriset för andra gången med denna bok. Hennes första succéroman Pojkarna blev i år biofilm och premiärvisades under Göteborgs filmfestival samtidigt som boken När hundarna kommer lanserades. Språkligt är hon välformulerad, slipad och poetisk. Jag berikades så av hennes formuleringar och stämningar att jag mot slutet av boken fick en sorts separationsångest. Jag började läsa långsammare och långsammare och ville dra ut på de sista sidorna så långt det gick.

Av alla de ungdomsböcker jag läst det senaste året står denna ut från de andra i sin brutala ärlighet. När hundarna kommer är en bok du inte får missa, varesig du är ungdom eller vuxen. Bara läs den.

Vi samlas kl 17.00 måndagen den 14/3 i Dynamo läs och går tillsammans till ett lugnt rum där vi fikar och pratar om vad vi tyckte om boken. Att delta i cirkeln är gratis och den är öppen för alla unga oavsett om man vill prata mycket eller mest vill lyssna. Boken finns att låna på Stadsbiblioteket och du anmäler dig till bokcirkeln via mail på dynamo@kultur.goteborg.se.

Jonas och jag som håller i Dynamos bokcirkel för unga ser mycket fram emot nästa träff och hoppas att vi ses där.