Depression i barntappning
Månen kan inte lysa så starkt längre. Jorden känns skrämmande och inuti känns det tomt. Och han kan inte gråta fast han vill.
Han hittar en samling lite slitna stjärnor, som tufsiga gosedjur som varit med länge. En har ett ärr på kinden, en har tovigt hår, en har bara ett öga. De tar månen till den allra mörkaste platsen i sitt stora moln och så gråter de tillsammans.
Och månen upptäcker att han kan lysa lite ändå, bara inte så starkt. Han orkar ta sig tillbaka igen och lysa lite över barnen som leker ute. Och tänker att en korvmacka med mjölk ändå vore gott.
Det här är en så jättefin berättelse om att bli deprimerad och få kontakt med sina känslor för att sedan långsamt börja tillfriskna och ta hand om sig själv igen. Jag älskar slutbilden där månen får i sig lite mat igen och tänker på Karin Boyes dikt Små ting:
Orkar du inte ett steg mer,
inte lyfta ditt huvud,
dignar du trött under hopplös gråhet —
tacka då nöjd de vänliga, små tingen,
tröstande, barnsliga.
Du har ett äpple i fickan,
en bok med sagor där hemma —
små, små ting, föraktade
i den tid, som strålade levande,
men milda fästen under de döda timmarna.
Man kan läsa När månen blev rädd som en vanlig saga om man vill. Eller så kan man läsa den för ett barn som känner någon som är deprimerad, eller till och med är nedstämd själv.
Texten av Joar Tiberg är finstämt poetisk utan att bli för svår (lagom för äldre förskolebarn). Illustrationerna av Anna Högberg är stämningsfulla.