Del av omslag till boken, utgiven på Weylers Förlag.
Denis Mukwege: En levnadsberättelse
Första maj är arbetets största högtidsdag. Denna dag har firats ungefär på samma sätt årtionde efter årtionde, med demonstrationståg och röda fanor. Det är kanske naivt att undra varför inte partier av alla politiska färger syns på stan och varför man inte firar denna dag som en hyllning till arbetets glädje och människans ansträngningar i största allmänhet.
Vi föds för att vi har något att ge bort. Därför är det en tragedi att bli arbetslös, särskilt när man är ung och livet just har börjat. Jag tänker att det är en mänsklig urkraft, att vilja finnas till för någon annan och ge sitt bidrag till helheten. Inte minst kunde vi som arbetar på stadsbiblioteket känna en stor arbetets glädje när vi öppnade portarna för göteborgarna på invigningsdagen den 23 april. Vilken lycka att se alla rusa in och ta för sig av allt! Plötsligt blev huset levande igen.
En person som man verkligen vill lyfta fram en dag som den 1:a maj är den kongolesiske läkaren Denis Mukwege. Om någon skulle kunna personifiera arbetet och det hängivna engagemanget så är det han.
Denis Mukweges liv var fyllt av dramatik och ödesmättade vändningar redan från början. En vecka gammal fick han en infektion i kroppen och nekades vård på det katolska sjukhuset, eftersom hans far var protestantisk präst. Men en svensk lärare lyckades övertala sjukhuspersonalen att ta emot det sjuka barnet och i sista stund räddades han till livet.
Så – eftersom han själv blev mirakulöst räddad, så skulle han rädda andra i sitt vuxna liv, menade hans mamma. Och så blev det också.
Nu har journalisten Berthil Åkerlund gett ut en intervjubok om Denis Mukweke – Denis Mukwege. En levnadsberättelse, där Mukwege berättar om sin barndom och om sin kamp för Kongos kvinnor. 1999 grundade han Panzisjukhuset i Bukavu och sedan dess har 35000 misshandlade och våldtagna kvinnor opererats där.
Är det någonstans på jorden, där man verkligen inte skulle vilja födas som flicka, så är det i östra Kongo. I decennier har det varit en plats för besinningslöst våld och särskilt då mot kvinnorna. Många av våldsskildringarna i boken är näst intill outhärdliga att ta del av och det är svårt att förstå att en sådan ondska är möjlig.
Dr. Mukweges beslutsamhet att låta världssamfundet få veta hur våldet mot kvinnor och barn eskalerat har inte uppskattats av regeringen. Han har flera gånger blivit utsatt för mordförsök; det senaste 2012, då han bestämde sig för att fly till Europa med sin familj.
Men 2013 återvände han till Bukavu och Panzisjukhuset efter att kvinnorna i provinsen samlat ihop pengar till en flygbiljett. Utan några vapen alls, lovade de att ta honom under sina vingars beskydd.
Boken är också en personlig skildring av en uppväxt speglad av det begynnande politiska våldet i Kongo och bitvis en mycket spännande bok, med en stark närvarokänsla. 2013 belönades Denis Mukwege med Right Livelyhood-priset.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
