Den vita sportens första modernist
En sann idrottshjälte med världens snabbaste fötter. Björn Borg är tennismästaren som aldrig gav upp och aldrig någonsin – erkänner han – egentligen blev riktigt trött under tävlingar eller träningar.
Vad passar väl bättre som sommarläsning än en smidig liten bok med tennisreferat som ger gåshud?
Sune Sylvén, tidigare sportchef på Svenska Dagbladet, som har följt Wimbledon sedan 1973 har skrivit en bok för oss som missade Björn Borgs storhetsår. Björn Borg och Wimbledon. Själv fastnade jag framför Wimbledon-finalen mellan Connors och McEnroe sommaren 1982, som pågick i sex timmar och som det inte gick att slita sig ifrån. Under 80-talet såg jag det mesta av tennisen, som på den tiden lyckligtvis visades i Sveriges Television och ännu inte köpts upp av andra kanaler.
Här har man alltså chansen att återuppleva de magiska tennisfinalerna 1976-1981, där Sylvén har grävt sig ända in på centercourten och serverar oss varje rysande set!
Det är också intressant läsning om den unge Borg som spelade sönder garagedörrar hemma i Södertälje, om hans enorma vilja, de extremt snabba fötterna och det – till en början – heta temperamentet som fick honom att stängas av i ett halvår från tennistävlingarna under tonåren. Därefter rörde han aldrig en min trots motspelarna som under Borgs aktiva idrottsperiod kunde bryta mot flera av Wimbledons strama regler.
Nastase, Connors, McEnroe – 70-talets tennisprofiler var allt annat än slätstrukna personligheter!
