Den sista divan

Gåtan Zarah Leander har stötts och blötts i en lång rad biografier, men faktum är att författaren och journalisten Beata Arnborgs beundransvärda bok Se på mig: En biografi över Zarah Leander är den första heltäckande biografi som skrivits av en svensk författare. Om man då inte räknar Zarahs egna memoarer. Likafullt tvingas Arnborg konstatera att det fortfarande finns åtskilliga frågetecken kvar att räta ut beträffande Zarah Leander och hennes agerande i Hitlertyskland.

Zarah Leander (1907-1981) engagerades av det tyska filmbolaget Ufa 1937 med löfte om ett enormt gage, som till största delen skulle utbetalas i svensk valuta. Faktum är att hon kom att bli den högst avlönade filmstjärnan i Tyskland. Zarah hårdlanserades och tyskarna blev som tokiga i henne redan innan hon spelat in en endaste film och det skulle komma att bli tio stycken. ”Die Leander” var född.

Zarah var exotisk och utmanande och stämde dåligt med det präktiga tyska kvinnoidealet. Planen var att filmerna skulle få tyskarna, som levde i ett allt mer reglerat samhälle, att drömma sig bort under ett par timmar och därmed bli mer medgörliga. Filmerna var populära i hela Europa och gav välbehövligt klirr i kassan för den allt eftersom tiden gick, allt mer ansträngda tyska ekonomin.  Ett möte i natten (Die große Liebe, 1942) blev Zarahs i särklass största filmsuccé under kriget och sågs av 28 miljoner människor.

Propagandaminister Joseph Goebbels var Zarahs högste chef och de verkar ha kommit väl överens. Göring och Hitler träffade hon bara vid något enstaka tillfälle. I Zarahs filmkontrakt stod viss representation inskriven, men hon ställde också upp ett fåtal gånger utanför kontraktet och medverkade i ett radioprogram som vände sig till tyska soldater i fält. Detta har hon blivit mycket kritiserad för. Zarah var däremot aldrig medlem av nazistpartiet.

När krigslyckan vände för Tyskland ökade på samma gång spionskräcken. Zarah började få det hett om öronen i slutet av 1942 och lämnade landet året därpå. Därefter förbjöds hennes skivor att spelas i Tredje riket. Hemma stod den ståtliga herrgården Lönö vid Bråviken i Östergötland och väntade. Men svenskarna vände “die Leander” ryggen. Man såg henne som profitör och trodde att hon var tysk spion. Själv kallade Zarah sig ”politisk idiot”. Hon försökte aldrig dölja att hon arbetat i Tyskland under kriget och tjänat storkovan på sina filmer.

När Zarah försökte sig på en comeback som sångerska möttes hon av regelrätt fientlighet. I svensk radio bojkottades hon i fem års tid. Den så kallade “Leanderdebatten” inleddes och Zarah Leander utsågs till syndabock. Arnborg ger exempel på andra artister som uppträtt i Tyskland under kriget och tjänat stora pengar, som till och med varit svurna nazister, men som mer eller mindre kommit undan kritik i sitt hemland. Exempelvis kunde operasångaren Set Svanholm obehindrat fortsätta sin karriär efter kriget.

De mot Zarah fientliga stämningarna lugnade sig med tiden och 1949 gjorde Zarah åter succé på scenen. Omfattande turnéer företogs bokstavligen över hela jordklotet, oftast tillsammans med sin tredje man kapellmästaren Arne Hülphers. Eldprovet var en sal med femhundra norska rekryter. I Tyskland blev Zarah i slutet på 1950-talet om möjligt ännu mer populär än under perioden 1937-42 och ridån kunde gå upp och ned mer än hundra gånger efter en föreställning. Hon turnerade också flitigt i de svenska folkparkerna. Men efter Zarahs död på 1980-talet blossade debatten om hennes skuld upp på nytt.

“Den sista divan” Zarah Leander (h:et i förnamnet lade hon till redan i småskolan) var utan tvekan en stor personlighet och hennes utstrålning av det androgyna slaget. Den som en gång hört hennes mörka stämma glömmer den inte i första taget. Hon var glamorös och temperamentsfull, med stora gester. Alltid försedd med svarta solglasögon, lösögonfransar, glänsande röda lockar, paljetter, svandun och pälsar var Zarah som en fläkt av 1940-talet. Det var också hennes gamla repertoar som man vallfärdade för att höra.

Vad kan vara förträffligare sensommarlektyr än en välskriven biografi om divan som aldrig riktigt lyckades kasta av sig sitt förflutna? Låna och läs!!