Detalj ur omslaget till "Leni är ett sockerhjärta" av Emma Adbåge. Rabén & Sjögren.
Att vara stor och att vara liten
En del bilderböcker är sådär verkliga att de träffar rakt i hjärtat. Som den här, om att vilja vara barn och vuxen på samma gång.
Hon kan ju knäppa jackan själv och äta vuxenmat, som senap och stark ost. Och dricka kaffe (fast hon häller ut det i blomkrukan i smyg).
Men när pappa ber henna hjälpa till att städa och tvätta och gå ut med soporna är det inte lika roligt att vara vuxen längre. Då vill Leni hellre vara ett sockerhjärta ändå.
Den här boken är så himla fin och med så mycket igenkänning. Själv tyckte jag att det verkade jätteläskigt att bli vuxen när jag var liten och nu har jag ett barn hemma som helst ville flytta fram sin födelsedag några dagar för att få vara ”tre år fortfarande”. Samtidigt som det bedrivs en ständig kamp för att få bestämma själv, gå på gatan utan att hålla i handen och man så ofta får svaret ”men jag är ju stor nu” när man säger ”när du blir större”.
Och jag tycker konflikten sitter i även som vuxen. Visst är det härligt att få bestämma allt själv men herregud så tråkigt det är att städa och gå med sopor. Jag skulle också hellre vilja leka och vara ett sockerhärta! Precis som Leni.
Leni är ett sockerhjärta av Emma Adbåge är helt enkelt en jätterolig bok att läsa med ett barn.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
