Anne Frank i våra hjärtan

Det var på sin trettonde födelsedag den 12 juni 1942 som Anne fick den röd- och vitrutiga poesibok med lås som gått till historien som världens mest berömda dagbok. Den som till dags dato översatts till drygt sjuttio språk och sålt i hisnande trettio miljoner exemplar.

I sin dagbok dokumenterade Anne tillvaron i gårdshuset på Prinsengracht 263 i Amsterdam under de två år och en månad som familjen Frank höll sig gömd där. Dörren till gömstället doldes av en svängbar bokhylla fylld med pärmar.

Anne som var rastlös, näsvis och utåtriktad fick kämpa extra mycket för att klara instängdheten. Hon råkade ständigt i luven med de övriga, i synnerhet med sin mamma Edith. Dagboken blev räddningen, den var på samma gång en välbehövlig ventil och hennes alldeles privata värld.

Det är härligt med författare som likt Mari Larsson brinner för sitt ämne. Hon har varit trollbunden av Anne Frank (1929-45) alltsedan hon själv var i hennes ålder. I sin bok Jag vill inte ha levt förgäves fyller författaren i luckorna i dagboken och förtäljer den sorgliga historien om familjen Franks öden efter att de förts bort. Hon ger oss också en vederhäftig genomgång av judarnas situation före och under andra världskriget. Mari Larssons bok är respektfullt skriven och berikar verkligen läsningen av dagboken. Det är emellertid tufft att ta del av alla vidrigheter och hart när omöjligt att låta bli att fälla tårar under läsningen.

Familjen Frank var bosatt i Frankfurt när Hitler tog makten 1933. Pappa Otto hade läst Mein Kampf och begrep vartåt det barkade. För att få lämna fosterlandet utverkade han tillstånd att öppna en filial i Amsterdam till den firma som han arbetade på.

Dessvärre kom nazisterna efter och ockuperade Holland den 10 maj 1940. Med syfte att isolera judarna lanserades detaljerade lagar och förordningar i rasande takt. Alltifrån förbud att besöka bibliotek, kaféer, ariska familjer till att judar nekades sitta på parkbänkar liksom ha kameror och radioapparater i sin ägo.

För att inte förlora firman skrevs den över på en pålitlig medarbetare och vän, men Otto fanns kvar i kulisserna.

Mot slutet av 1941 blev alla tyska judar i Holland av med sina tyska medborgarskap. Som statslösa hade de inte längre möjlighet att söka asyl i något annat land. Fällan hade slagit igen och deportationerna till Auschwitz inleddes i juli 1942.

När Annes sextonåriga storasyster Margot fick sin inkallelseorder förstod familjen vad klockan var slagen. De insåg att deras enda chans att överleva bestod i att så fort som möjligt gå under jorden. Tillsammans med familjen van Pels förskansade de sig i gårdshuset till Ottos firma. Senare skulle ytterligare en man, Fritz Pfeffer, ansluta sig. Inalles var det åtta personer och en katt, som skulle samsas på 50 m². Om dagarna var det livsviktigt att de höll sig tysta som möss, men sedan när personalen lämnat byggnaden kunde de kosta på sig lite mer frihet.

Drygt 28.000 judar i Holland gick under jorden, men det hörde inte till vanligheterna att en hel familj delade gömställe. Det var säkrare att sära på sig eller flytta runt mellan olika adresser. Man kunde få punga ut med hutlösa summor för ett ynka litet kyffe. Som gömd var man också helt i händerna på sina hjälpare, som i sin tur riskerade hårda straff. För den som kunde tipsa Gestapo om undangömda judar utgick å andra sidan en väl tilltagen slant i belöning.

Bekymren hopade sig i gårdshuset och det var inte undra på att nerverna var på helspänn och att storbråken blev allt mer frekventa. De fråntogs sina matkuponger och priserna på livsmedel rakade käpprätt i höjden. Till råga på allt började en av de anställda på lagret bli misstänksam. De allierades bomber föll allt tätare och folket i gårdshuset var vettskrämda för att fastigheten skulle fatta eld. Risken var dessutom överhängande att Gestapo skulle upptäcka dem i någon av sina återkommande räder. Sist men inte minst lät den efterlängtade invasionen av de allierade vänta på sig.

Mitt i allt detta eländes elände spirade förälskelsen mellan Peter van Pels och Anne. Peter, som hon först tyckt var en riktig träbock. Anne med sitt aktiva och ifrågasättande intellekt drömde också om att bli författare. Hon ville göra skillnad, inte nöja sig med att bli en vanlig husmor.

Den 4 augusti 1944 inträffade det som de gömda fruktat mest av allt. Plötsligt trängde sig polisen in i gårdshuset och arresterade dess invånare. Två av deras lojala hjälpare fick samma behandling.

Familjen skickades till koncentrationslägret Auschwitz i Polen, där den svårt medtagna Edith avled, medan Anne och hennes vackra, inbundna och begåvade syster Margot dog av svält och tyfus i lägret Bergen-Belsen endast ett par veckor före befrielsen. Otto var den ende i familjen, som återvände efter kriget.

Allt han hade kvar av sin älskade familj var den yngsta dotterns dagboksanteckningar, ett par fotoalbum samt ett par böcker, som personalen hade gömt undan. Resten beslagtogs av nazisterna.

När Otto så småningom var stark nog att öppna dagboken blev han så gripen av dess innehåll att han började skicka utdrag till vänner och bekanta. Till slut hamnade texten hos någon med kontakter i förlagsvärlden. Efter mycket vånda gick Otto med på att ge ut dagboken, som 1947 trycktes i en blygsam upplaga på 1500 exemplar.

Till en början var det många som inte ville bli påminda om kriget. Men med tiden blev översättningarna fler och fler, liksom scenuppsättningarna och filmatiseringarna. För Ottos del skulle arbetet med dagboken uppta resten av hans liv (han dog 1980) och skulle komma att kantas av stridigheter och rättegångar. Bland annat fanns det människor som påstod att dagboken var förfalskad. Otto hade också fullt upp med att besvara de säckar med brev som dagligen anlände från läsare världen över.

En lång rad utredningar angående vem det var som angav familjen Frank har gjorts genom åren. Den första redan 1948. År 2017 bildades ett tjugomanna team bestående av historiker, poliser, kriminologer och psykologer för att med moderna metoder nagelfara alla tänkbara och otänkbara dokument relevanta för fallet. Först i dagarna presenterades resultatet i massmedia.

Ungefär samtidigt publicerades Rosemary Sullivans bok Så förråddes Anne Frank, som beskriver det komplicerade hästarbetet och vad teamet slutligen kom fram till. Gruppen pekar ut en medlem i judiska rådet i Amsterdam vid namn Arnold van den Berg, som angav sina olycksbröder och -systrar för att rädda sitt eget skinn. Den som lever får se om sista ordet är sagt i denna fråga.