Facklitteratur
Detalj ur omslaget till "A widow's story". Fourth estate förlag.

Detalj ur omslaget till "A widow's story". Fourth estate förlag.

Änkeåret

Publicerat 21 juli 2012 | Av |

Om man är författare och lever i symbios med en man som också skriver blir det väldigt tomt när den mannen dör.

Journalisten och författaren Joan Didion skrev en fantastisk bok om det: Ett år av magiskt tänkande. Där beskriver hon hur hon nästan blir galen när hennes man oväntat faller ihop vid middagen och dör omedelbart. Hur hon försöker blunda för sanningen, som ett barn med magiskt tänkande. Hon tänker att hon inte kan skänka bort mannens skor för att han kommer behöva dem när han kommer tillbaka.

När jag först fick höra att Joyce Carol Oates skrivit en bok, A widow’s story om nästan exakt samma sak efter att hennes man hastigt insjuknat i lunginflammation och gjort henne till änka, verkade det som att det kanske skulle bli en ”sämre bok” eller en bok med ”upprepningar”.

För medan Didion var direkt och skrev medan allt händer henne, är Oates betydligt mer försiktig och sammanfattar sina känslor först efteråt.

Inte ens i intervjuböcker med Oates får man något riktigt grepp om henne. Hon är känd för att vara produktiv. Förutom över 50 romaner och över 30 novellsamlingar drev hon en litterär tidskrift tillsammans med sin man. Det är nästan så man undrat om hon haft tid för något privat känsloliv.

Hon skriver ofta om sårbara unga kvinnor som har relationer med äldre, manipulativa och våldsamma män, trots att hon själv varit lyckligt gift sedan 20-årsåldern. Jag har undrat över det många gånger.

Trots tillbakablickar på hennes äktenskap känns det aldrig som att man kommer nära. Det unga paret som beskrivs är så artiga mot varandra, nästan blyga och hon skriver också själv att man i en relation måste respektera den andras ”Otherness”, att ett slags främlingsskap måste finnas där.

Så man kan läsa boken för att få en riktigt uppriktig skildring av sorgbearbetning och depression. Oates lämnar ut sina känslor fullständigt, inklusive sina sömnproblem, sin brevväxling, sina självmordstankar och sin medicinering. Men som person, inför sin läsare, bibehåller hon all sin ”Otherness”.

Och nu kommer det riktigt märkliga: hon mötte en ny man under sitt änkeår och gifte om sig bara veckor efter den första årsdagen. Detta nämns inte med ett ord i boken.

I amerikansk press har det diskuterats om boken då är verkligt ”sann”, när vi som läsare blir undanhållna så mycket, och om Oates verkligen mådde så dåligt som hon utger sig för. Oates har kontrat med att kritiker älskar att reta sig på den självbiografiske författaren som är mindre olycklig i nutiden än i perioden hon har skrivit om. Framför allt verkar hon förvånad över att vi som läsare tycker att det är relevant. Så tycker nog någon som är verkligt hemlighetsfull…

Man skulle alltså kunna tro att boken är distanserad men då räknar man inte med Oates berättarkonst. Det här är en bok man kan läsa bara för att den har så många vackra meningar. Som den här passagen ””What a widow says, a widow will often regret. Yet a widow must speak. A widow must say something. As a widow must smile, to assure others that she is all right.” Även för den som inte är änka går det nog att känna igen känslan.

Kommentarer inaktiverade.