Albins bästa böcker 2024

Fåglarna av Tarjei Vesaas

Det här är den bästa bok jag läst i år. Jag blev så glad när jag gick tillbaka och kollade vad jag läst i år och såg att det var i år jag läste den: ”Ah där är den! Den bästa bok jag läst i år”. Fåglarna är berättad på ett sätt som är liksom helt lojalt med huvudpersonen Mattis, och som läsare blir jag också det. Jag vill skydda honom från alla skarpa människor, reda ut saker åt honom när han trasslar till det och jag blir sur på alla dumhuvuden han råkar ut för.

Hunger av Tine Høeg

Det här känns som ett jättebra framtida exempel på hur en viss typ av romaner var på 20-talet – den är skriven av en millenial dansk och handlar helt uppenbart om författaren själv även om det inte är uttalat. Den har ett slags fragmentig dagboksstil och befinner sig hela tiden i de ganska skiftande känslorna som väcks i och med beträttarens IVF-behandling. Det är många rätt fula och obehagliga sidor av berättaren som kommer fram, och man blir som läsare både stressad och sur och ledsen. Ändå tycker jag att den är jättebra.

Hunger finns även som e-bok i appen Libby.

Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen av Dag Solstad

Bjørn Hansen är en av de deppigaste romanfigurer jag läst. Han lever ensam och skröplig i sin lilla lägenhet som är så full med böcker att han knappt kan ta sig fram. Allt med honom är ett varnande exempel. Hela tillvaron är liksom i ett stort efteråt – efter hans försäkringsbedrägeri, efter hans fängelsestraff, efter hans borgerliga liv i Bø. Men så dyker plötsligt hans sonson upp och ska bo hos honom. Det är svårt att säga vad det är som är så bra med den här boken, men den är – läst tillsammans med de två första delarna – helt otrolig.

Mamma Mu blir ledsen av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist

Kråkan blir bjuden på pannkakor av Lina, ett av barnen på gården, och han faller som en fura. Plötsligt är Lina allt han pratar om. Mamma Mu verkar inte så viktig för honom längre. Det blir en ganska solkig historia, och locket lyfts från flera gamla surdegar. Bland annat kommer det fram att Mu aldrig hälsat på hemma hos Kråkan. När hon väl anstränger sig och gör det visar det sig att Kråkan sparat många bilder och minnen från allt de upplevt tillsammans. Det slutar hoppfullt, men att dessförinnan ha sett rakt in i Mamma Mu ledsna ögon drabbade mig med en kraft jag inte var beredd på.

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Jag ligger rejält efter i Karl Ove-läsningen, och jag ska erkänna att det bitvis var ganska trögt för mig att ta mig genom Morgonstjärnan. Alla de här krabborna och spökena kanske inte är helt för mig, jag tycker Knausgård som bäst, och då är han bäst i världen, när allting är som vanligt och karaktärerna typ äter räkor på altanen. Men men. Jag kämpade på. Och när jag väl närmade slutet kände jag mig ändå helt rusig och uppylld av ljus och lycklig över att få läsa något sånt här.