Omslag till boken "Yesteryear" av Caro Claire Burke, i översättning av Karin Wijk. Bokförlaget Polaris.
Yesteryear
Årets BookTok-snackis är Yesteryear, om en modern tradwife som vaknar upp och befinner sig i 1855. Är den så bra som alla säger?
Caro Claire Burkes stora debut Yesteryear blev en omedelbar snackis på sociala medier. Skådespelerskan Anne Hathaway köpte rättigheterna redan innan boken var färdigställd och ska spela huvudrollen i den kommande filmen. Vad var det som hände?
Jag (och många andra) tänker såklart på Ballerina Farms, instagramkontot och företaget som drivs av före detta ballerinan, numera tradwife (alltså ”traditionell fru”) Hannah Neeleman. För er som inte känner till henne så går hennes konto ut på att visa ett traditionellt leverne; hon lagar mat från grunden, odlar och har djurhållning, har fött åtta barn och klär sig och ser ut som en konservativ mans drömkvinna. Hon har kritiserats för att romantisera en livsstil som avtar kvinnors makt och lämnar dem utan skyddsnät och för att måla upp en falsk bild av sitt liv. För två år sedan kom The Times ut med en artikel om Ballerina Farms där den perfekta fasaden verkar krackelera, kanske är hon inte så lycklig som hon verkar?
Artikeln ledde till många spekulationer på nätet och vi finner alla samlade i Yesteryear, som delvis är baserad på Ballerina farms och delvis på andra kända tradwives. Ämnet, och kvinnorna, väcker onekligen ett intresse och romanen ligger verkligen rätt i tiden.
I den fiktiva berättelsen träffar den kristna Natalie sonen till en konservativ politiker. De gifter sig efter väldigt kort tid. Hennes kamp att få honom att bete sig traditionellt maskulint och sig själv att bete sig traditionellt feminint leder till att de köper en gård som de namnger Yesteryear ranch. Då gården inte är särskilt lönsam slutar det med att Natalie startar ett instagramkonto. Det är en succé, hon får massvis med följare, bildar ett företag och säljer produkter från gården (importerade från olika länder såklart).
En dag vaknar hon och är till synes på samma gård, men året är 1855. Nu måste hon på riktigt leva traditionellt, tvätta kläder för hand och laga mat utan mikro. Hennes producent och två nannys är borta och kvar är hon att sköta jobbet.
Romanen handlar mindre om tiden år 1855 än vad jag trodde och mer om allt som leder upp till detta. Det blir mer och mer vrickat och överdrivet, men jag kan inte sluta läsa. Jag tycker att allt Natalie står för är idiotiskt, ändå är jag besatt. Boken är en resa mot en oundviklig katastrof men jag kan inte titta bort.
Är det höglitteratur? Knappast. Är det underhållande? Verkligen!
Boken kom nyss i svensk översättning av Karin Wijk. Läs och fascineras.


