Quelle horreur!
Dra efter andan, hoppa till, blunda, skrik! Jag vet inte hur hälsosamt det är eller inte, men jag har en kärleksaffär med skräckfilmer.
Här är är några, men långt ifrån alla, av mina favoriter bland skräckgenren. Jag måste dock först av allt påpeka att de riktigt bra skräckfilmerna är de japanska, och att större delen av de skräckfilmer som pumpas ut ur Hollywood-fabriken endast är remakes på ofta mycket bättre, och alltid mycket läskigare, original från Asien.
När jag var runt 11 år gammal såg jag min första riktiga skräckfilm, The Ring, den amerikanska versionen såklart. Jag har inte sett den på flera år men jag kommer ihåg att jag tyckte den var otroligt bra då. Den första skräckfilmen man ser dröjer sig kvar i minnet, speciellt om man är bara barnet som jag var, vilket med största sannolikhet är mycket ohälsosamt. Ibland blir jag fortfarande rädd att, när telefonen ringer, någon ska väsa seven daysss i mitt öra. (Vi har den japanska Ringu också för den som vill jämföra.)
Paranormal Activity
Såklart den här är med, hur kan den inte vara det? Lågbudgetfilm (=framtida klassiker) som är fantastisk på att bygga upp stämningen, om man bara skulle se någon enstaka scen skulle den inte vara särskilt läskig utan det är helheten som är det finurliga. Paranormal Activity är filmad som en fejkdokumentär, vilket gör den ännu läskigare då den helt saknar tjusig klippning, ljussättning och kända skådespelare.
Den här tycker jag är riktigt läskig, och då såg jag den inte när jag var 14 utan för bara några månader sen. En massa tjejer ska krypa runt i grottor (de tycker det är kul??), vilket redan det skapar en massa klaustrofobiska och jobbiga känslor hos mig. Men som om det inte vore nog så dyker det upp några slags underjordiska, människoliknande varelser som inget hellre vill än att mumsa på tjejernas lår. Du lär sitta spänd som en yxa genom hela filmen.
Spansk skräckfilm när den är som bäst, men mer kuslig i tonen än kan-inte-sova-skiter-ner-mig-läskig. Barn i skräckfilm tycker jag alltid är obehagligt, de är så himla läskiga när de stirrar med sina stora ögon och ler ett ondskefullt leende. I Barnhemmet flyttar en familj till ett lika delar vackert som kusligt hus som visar sig vara hemsökt av barnen som bott där tidigare. Det är många hopp-moment i den här filmen, så var beredd!
Polanskis klassiska film är från 60-talet, men den är inte mindre bra för det. Visst, den är inte lika extrem som dagens skräckfilmer, men den gör jobbet och jag finner den väldigt obehaglig och väldigt bra. Mitt favorittema i skräckfilmer är sådant som handlar om det övernaturliga, spöken, demoner, djävulen, och så vidare, och stackars Rosemary bär här på djävulens avkomma, och hon upptäcker att det är ingen rolig uppgift.
