Film

Kungligt roligt, eller inte?

Publicerat 20 april 2011 | Av |

När jag jobbar nere i konst och musikavdelningen på stadsbiblioteket brukar jag passa på att låna hem en DVD. Den här gången såg jag en ”gammal” goding på en vagn som vi precis fått upp från vår robot som sorterar alla böcker, skivor och filmer.

Filmen var The Queen och när jag först såg omslaget kom jag mest ihåg att jag såg den när den kom 2007 och tyckte om den då. Så jag lånade den, såg den, och blev bländad!

Filmen handlar om den nuvarande drottning Elizabeth i England och hur hon reagerar, eller snarare avstår från att reagera och agera efter prinsessan Dianas död. Medan hela världen sörjer ”folkets prinsessa” står hon fast vid att det är en ”privat angelägenhet” som hon inte vill kommentera eftersom Diana inte längre tillhör kungafamiljen efter skilsmässan från prins Charles.

Och så kungligt roligt verkar det inte vara att leva helt i skuggan av gamla traditioner.

Helen Mirren spelar drottningen. Tony Blair, som har en stor roll i filmen, spelas av Michael Sheen. Prinsessan Diana som bara figurerar på deras TV-apparater, förmedlas med autentiska klipp, vilket ger en känsla av realism.

Den här filmen fascinerar på så många sätt. Det är alltid spännande att se kungligheter på film. Jag tycker fortfarande att det är svårt att tänka mig att kungen och Sylvia går på toaletten och att då få vara med i kungligheternas vardagsliv och känsloliv blir mer spännande än något skvaller. Man är ju van att se historiska kungar och drottningar på bio men just människor som fortfarande lever blir något annat.

Sen är Helen Mirren fantastisk (och märkligt porträttlik!) som alltid. Drottningen är djupt traditionsbunden och avviker aldrig från sin roll, ytterst korrekt, torrt humoristisk, övertygad om sin kungliga överlägsenhet, rutinerad i allt hon gör. Och ändå lyckas Mirren förmedla så mycket känslor under den stela fernissan.

Det är en film som bygger på dialog och skådespeleri, nästan mer som teater än som film. Men om man som jag kan fundera ihjäl sig över hur det skulle kännas att tycka att det var självklart att bo i ett slott och tilltalas med titel, så får man något att bita i. Det är njutbart och spännande i varje scen.

Någon som fick uppleva att vara både en riktig prinsessa och folkets prinsessa är Diana själv, som i den här filmen aldrig blir en person utan mest en symbol. Men vill man veta mer om henne och hennes olyckliga öde kan man läsa Diana : den sanna historien – berättad med hennes egna ord av Andrew Morton.