Detalj ur omslaget till "Jag ska egentligen inte jobba här". Ordfront förlag.
Jobbet ingen vill ha?
Moa är 19 år och har flyttat till Stockholm för att bli skådespelerska. Men medan hon söker scenskolor och går på varenda generalrepetition hon kan smita in på måste hon ju ha ett jobb. Och på Liljebacken är det lätt att få jobb.
Där vårdas gamla, sina sista år eller månader.
Första dagen är en chock. Här finns inget värdigt. Inga kloka mormorstyper utan genomskinliga nerbajsade varelser av skinn och ben och vita avlagringar runt munnen som skriker i ångest efter mamma.
De gamla kallas inte vid namn utan avdelning och rumnummer. A4 och B2.
Samtidigt är Moa väldigt ensam. Hon vill så mycket men får inte riktigt fäste i storstaden.
Ja Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här låter ju som en dyster och tråkig bok när man beskriver den, men konstigt nog är det precis tvärtom.
Från första sidan är jag fullständigt fängslad och offrar sedan flera timmars nattsömn för att få veta hur det går. Som 20-åring klarade jag bara en vecka som personlig assistent innan jag sade upp mig och jag bara måste få veta hur Moa ska klara det.
Moa är också en väldigt skön karaktär. Nästan ingenting får man veta om henne. Föräldrar och kompisar från livet innan Stockholm nämns knappt alls. Ändå övertygar hon som osäker 19-åring. Hon är som nykläckt, ensam och skakig med sin stora febriga dröm om scenskola och teater.
Och hon är så stark. Hon tar sig till jobbet, söker sina scenskolor, funderar aldrig på att ge upp eller åka hem igen. Trots att nästan ingen stöttar. Trots döden överallt och att hon börjar se kranier i alla människor hon möter.
Den ena utmaningen efter den andra tar hon sig an och plötsligt börjar ”kunderna” på boendet få riktiga namn och konturer för henne och kollegorna blir mer och mer mänskliga.
Romanen ger en fullständigt osminkad bild av ålderdom, död och demens och ett jobb som väldigt många ser som tillfälligt, en nödlösning där de inte ska jobba ”egentligen”. Det är en realistisk skildring av sjukvård som inte är perfekt men där alla anställda gör så gott de kan. Här gömmer sig ingen Carema-skandal men romanen är inte heller opolitisk. Här finns en hel del kritik mot de svåra arbetsvillkoren, underbemanningen och chefer som säger sig prioritera kunderna när personalen inte får fikabröd på personalmötena längre, men som samtidigt ser till att sitta på ett kontor man kan ta sig till utan att ens se just dessa kunder.
Det är också en fin utvecklingsroman om Moas vuxenblivande som blir brutalare och snabbare är hon tänkt.
Och som sagt, märkligt nog är det fantastiskt rörande och spännande dessutom.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
