Ingenting tillhör dig

Tara ser en pojke sitta i sitt rum. Han sitter på fåtöljkanten, med ansiktet vänt mot henne. Pojken framkallar en rädsla hos Tara, varje gång han visar sig.

Det är den där lömska rädslan som pojken framkallar varje gång han visar sig, det är hans tystnad, det är hans stenansikte, det är hans sätt att se på mig, det är hans förmåga att få mig att vackla, förlora fotfästet, det är för att jag innan jag ens ser honom anar hans närvaro.

Tara får en känsla av att hon halkat ur tiden. Ur rädslan kommer minnena, från något som är svårt att minnas. Hon förnimmer bilder från en annan tid, en annan plats. En sten, en stad och stranden i…

Hon minns inte namnet. Det börjar på ”S”.

Tara sitter och väntar på Eli. Hon glömmer stenen, stranden och ser återigen på pojken som inte rört sig ur fläcken.

Hans ansikte är en ung mans ansikte – anletsdragen är tydligt tecknade, fast förankrade, ögonbrynen kraftiga, håret svart och tjockt, men ju mer Tara iakttar honom, desto starkare blir känslan att han inte är ung, utan gammal- att han kommer långt bortifrån- han har gått genom tiden – epokerna- och minnena.

Så börjar den här fantastiska och gripande romanen Ingenting tillhör dig, om en kvinna som just förlorat sin man. Sorgen blir upprinnelsen till hennes resa bakåt i tiden – till ett annat liv, en annan plats, långt borta. Barndomen och alla hennes minnen väcks till liv. Hon minns flickan, med ett annat namn, som älskade att dansa och skratta, som hade ett bekymmersfritt liv och som trodde på en ljus framtid.

Vi som läsare får ta del av en livshistoria som är svår att ta in. Nathacha Appanah skriver om den lilla människans utsatthet och de orättvisor som råder i världen. Hon är född och uppvuxen på Mauritius och hennes berättelser utspelas oftast från någon av öarna i Indiska Oceanen.

Nathacha Appanah är en ansvarstagande författare som vill ge en röst till dem som inte har makten eller förmågan att uttrycka sig själva. Naturens starka krafter och den förödelse som framför allt den fattiga delen av jordens befolkning får erfara är också ett återkommande tema i hennes romaner. Men det är inte de stora frågorna som berör mig mest när jag läser Appanahs böcker, utan det hopp och den styrka som genomsyrar berättelserna och personerna.

Låt er inte skrämmas av textens allvar. Den lyfts upp av ett enkelt vackert språk, och en magisk tro på människans kraft, även när hon pressas till det yttersta.

Nathacha Appanah föddes på Mauritius 1973 men bor i Frankrike sedan tjugofem år. Hon debuterade som författare 2003. Översatt till svenska är också de flerfaldigt prisbelönta romanerna Den siste brodern, Våldets vändkrets och Himlen över taket.