Flickan i Berlin

Heide Krönlein debuterade i år med en liten självbiografisk kortroman med titeln Flickan i Berlin.

När kriget är slut är Heide fem år och hennes lillebror två. Allt har tagits ifrån dem och de bor med sin mamma i en ruin. Skildringen tränger verkligen in under skinnet medan man läser. Det märks att Heide Krönlein har nära till sina minnen från  barndomen och att de påverkat henne hela hennes vuxna liv. Allt är svärta, våld, kyla och övergrepp, skräcken är ständigt närvarande. Som kvinna är man också en självklar bytestrofé för de ryska soldaterna. Men inte ens när Heide funnit en fristad i Sverige, har kriget tagit slut.  Att vara från Tyskland och komma till Sverige innebar att förklaras medskyldig – ” du som varit med om att döda judar”.

Det är en skildring av vad kriget gör med människan, hur alla blir främlingar för varandra. Plötsligt står en man framför dem, som visar sig vara deras far. Barnen vet inte ens vad en far är och pappan vet inte hur han skall vara pappa. Långt senare hittar Heide ett foto av sin pappa och mamma från tiden innan kriget. Deras förälskelse lyser och hjälper Heide att återerövra dem och förstå vilka de en gång varit. Och hur de som unga genom kriget fråntogs allt. Bilden gör att hon är beredd att förlåta livet, att det blev som det blev. Allt började ju trots allt i kärlek och tilltro.