Barnböcker

Detalj ur omslaget till "Vulkanen och kalven som Po räddade". Vombat förlag.

Vulkanen och kalven som Po räddade

Publicerat 17 oktober 2016 | Av |

Vissa bilderböcker talar direkt till hjärtat. Man blir alldeles varm och tänker att detta är en berättelse som saknar åldersstreck, av en berättare som har förstått något viktigt.

En sådan bok är Vulkanen och kalven som Po räddade. Texten är skriven av Grethe Rottböll, illustrerad av Viveka Sjögren.

I den lilla byn lyser solen, fåglarna sjunger och allt pågår som vanligt. Men plötsligt förändras landskapet! Mörkret tätnar, marken börjar skaka och husen rasar. Det är vulkanen Nga Murri som fått ett utbrott. Ingen tid är att förlora; alla rusar ned till sina båtar.

Men inte herden Po. Hur skulle han kunna lämna sina trehundra kor? Det hjälper inte att byborna säger att kor är kor och de är till för att ätas eller ge mjölk. Människan är ju viktigast av allt!

Mot en mörklila himmel står korna uppradade. Man ser deras ryggar när de spanar ut mot havshorisonten med de flyende människorna framför sig.

Po och korna tar skydd i en grotta. Eldsflammor kommer krypande, marken kokar och allt dör. Hur skall de klara sig?

Men i grottan sker ett mirakel! En liten kalv föds som får namnet Pö. Ett liv har kommit till världen, trots att allt rämnar. Nu har Po fått en ny vän som är helt beroende av hans beskydd och omsorg. Den lilla kalven ser på världen med sin nya blick och hon vet ju inte av något annat än mörkret och den mullrande vulkanen. Pö ger Po nya krafter.

Nu börjar ett liv där allt måste erövras på nytt. Po målar stenar, både till minne av det som varit och kanske för att hjälpa till att färglägga välden på nytt. Po och korna måste gå långt varje dag för att hitta gräs som inte slukats av lavan och vatten som inte förgiftats.

Men grönskan återvänder och nya fantastiska saker händer. Som att korna hittar på att de kan åka kana utför en lersluttning. Ingen har Po att berätta för om allt han ser och han längtar efter människorna.

En dag har alla kor utom Pö dött. När Po och Pö spanar ut mot havet känner han sig glad och sorgsen samtidigt. Glad för att han inte svek sin uppgift och sorgsen när han tänker på sina människovänner. Men vips hoppar Pö i vattnet! Tillsammans simmar de den långa vägen till ön där människorna finns. Där måste man ha känt på sig vilka som skulle komma, för alla står beredda med blomstergirlanger och välkomnande leenden.

Illustrationerna påminner lite om medeltida träsnitt, utan att vara kantiga eller livlösa. Färgernas växelspel återspeglar skeenden och sinnesstämningar på ett genialt vis.

Grethe Rothböll och Viveka Sjögren fick idén till berättelsen då de såg en dokumentär om en herde som vägrat överge sina djur efter tsunamikatastrofen i Fukushima.

Det är en historia med många bottnar. Det handlar om att följa sin inre röst och inte kompromissa med det man tycker är rätt. Och det handlar om respekt för djuren; att sann vänskap mellan människa och djur är möjlig.