Vilse i vardagen

Jag vet inte var jag befinner mig när jag läser Shaun Tans Berättelser från yttre förorten. Klart är i alla fall att jag inte är vare sig i Lövgärdet eller i rymden.

Vardagsmysterier radas upp och vi ställs exempelvis inför frågan ”vad blir det av alla dikter som ingen läser?”

Ett helsidesuppslag i början av boken visar en, frånsett några få detaljer, kal och till synes öde gata i en förort någonstans i västvärlden. Förortsgatan har omgivande gräsmattor med brevlådor placerade nära gatan, och av miljön antyds att här finns radhus eller villabebyggelse i närheten. På trottoaren står en något ihopsjunken ung man som med en vattenslang vattnar sin gräsmatta. Samtidigt som han gör det tittar han ut mot gatan där en blåmålad eka är placerad. I ekan sitter en Mona Lisa-lik kvinna i röd klänning; i färd med att ro i väg från det lilla regnmolnet strax ovanför. Kvinnan har i sin eka sällskap av både fiskmås och krukväxter. Bilden är stämningsfull och väcker min nyfikenhet på Shaun Tans bildspråk.

I den första novellen träffar vi på vattenbuffeln som bor på en ödetomt som ”är platsen med gräset som ingen någonsin klippte”. Vattenbuffeln tycker inte om att prata men brukar peka ut riktningen för de barn i granntrakten som behöver råd. Av någon outgrundlig anledning pekar han alltid i rätt riktning.

I novellen Eric träffar vi utbytesstudenten som väljer att för det mesta sova och studera i ett skafferi. De svartvita illustrationerna visar en liten figur som varken är människa eller djur och som befinner sig i olika vardagliga miljöer. Figuren läser böcker, sätter på ett frimärke på ett brev, åker bil och längtar efter tårta. Först när Eric har lämnat sin ”nya” familj och inte längre är utbytesstudent väljer Tan att använda färger när han illustrerar berättelsen. Skafferiet börjar bokstavligen blomma!

Vi möter också i novellen Vaka en man som har slagit ihjäl sin hund. Några dagar senare börjar hans hus att brinna. Mannen hinner få ut sina tillhörigheter från det brinnande huset och ställer dem på gräsmattan utanför. När han är klar kommer hundra hundar fram ur skuggorna och sätter sig på varsin möbel eller annan tillhörighet. På sängen, brödrosten, fåtöljen och på TV:n sitter de alla majestätiskt. De nafsar efter mannen som försöker jaga bort dem. Hundarna avslutar med att kissa på vart och ett av föremålen. Lika snabbt som de kommit till platsen försvinner de sedan.

Shaun Tans bok fascinerar mig på flera olika plan. Även om den kan betraktas som en bilderbok är det inte barn som författaren i första hand vänder sig till utan mer en allmän läsekrets. Det finns så mycket att upptäcka i boken. Den är helt oförutsägbar och text och bild väcker nyfikenhet hos läsaren.

Författaren växte upp i en förort till Perth i Australien och är författare och illustratör på heltid. Just nu är han extra aktuell eftersom Folkteatern spelar en scenversion av hans bok Det röda trädet. (Som Karin har skrivit om tidigare dessutom!)