Detalj ur omslaget till "Jag biter i apelsiner". Gilla böcker förlag.
Vilka är era bästa gråtböcker?
Det finns numera två romaner som har fått mig att gråta mer än någonsin.
Den första är Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Romanen fick enormt mycket uppmärksamhet när den kom och har blivit film. Jag minns att jag grät och grät mot slutet av romanen, kanske mest för att jag inte ville att den skulle ta slut. Tillsammans är man mindre ensam sätter sig på dina svaga punkter, ensamheten, hur du också har sökt efter närhet hos andra. Alla karaktärerna i den här romanen, som blir hyresgäster i en och samma lägenhet, längtar och älskar och letar efter att minska ensamheten.
Den andra gråtboken har jag precis läst, efter att inte mindre än två!! kollegor rekommenderat den. Jag biter i apelsiner verkade inte som en särskilt lockande titel, men det är Gilla Böcker som har publicerat den och deras utgivning är spännande, i crossover-landet. Det är det vackra språket, där varje känsla får ett namn, som gör att det är lätt att fastna och lätt att läsa Jag biter i apelsiner. En ung kvinna har kärleksrelationer med två män och otroheten skaver, vilket irriterar mig. Efter ungefär halva boken gör den en helomvändning! Alla händelser landar i en ofattbar ensamhet och uppväxtvillkor som får ögonen att tåras – läsaren att gråta.
Vilka är era bästa gråtböcker?
2 svar till “Vilka är era bästa gråtböcker?”
Melina Marchetta är den som är absolut bäst på att få mig att gråta. Hulkande och kuddvätande, totalt olämplig läsning i kollektivtrafiken. Jellicoe Road och Francesca men kanske allra mest The Piper’s Son som inte har översatts (än).
Jag är ju en riktigt gråtare överlag men grät en hel del när jag lästa Förr eller senare exploderar jag (John Green). En annan så himla fin gråtbok är Ett hus utan speglar av Mårten Sandén. Den beskriver en pappas sorg över ett förlorat barn så hjärtskärande att tårarna trillade.