Vi behöver nya namn

Boken Vi behöver nya namn av den zimbabwiske författaren NoViolet Bulawayo är en skildring av en  kåkstad och ett uppbrott, sett ur ett barns perspektiv. Huvudpersonen Darling och hennes kompisar har fått sina hem förstörda av president Mugabes grävskopor. Nu ränner de runt i de fina kvarteren och plundrar trädgårdarna på guavafrukt och leker landleken. l landleken kan man i fantasin få  vara kung och roffa åt sig de riktiga och fina länderna som till exempel USA. Fast deras liv slagits i spillror och de inte längre får gå i skolan hittar de glädje i leken och i att de har varandra. Som en enda kropp och med en sammanhållning som är absolut hittar de nya sätt att förhålla sig till verkligheten och misären.

Ibland kommer de välvilliga vita hjälpmänniskorna med sin lastbil och delar ut presenter till barnen. De vita fotograferar och barnen blir pinsamt medvetna om sin smuts och sina klädpaltor. Men en tröja som det står Google på är trots allt en tröja och för en leksakspistol kan man ju uthärda förnedringen.

De gamla minns hur de fördrevs av de vita och blev satta i reservat. Nu är det de egna bröderna som stjäl deras mark och kåkstäderna har cyniska namn som Paradise och Heavenway. Männen försöker visa sig starka men  går ut i bushen och gråter medan de uträttar sina behov.

Sin pappa har inte Darling sett på flera år. Han har åkt till Sydafrika, utan att han någonsin skickat hem pengar. Men plötsligt en dag vacklar han in över deras tröskel, döende och sjuk i Aids. Darling känner hans svek och kan inte acceptera att han är hennes pappa. Nu måste hon dessutom stanna hemma och sköta om honom, samtidigt som hon tvingas ljuga för kompisarna. I en fantastisk scen tränger sig lekkamraterna in i skjulet och sjunger för pappan, samtidigt som de tar på honom. Nu måste ju Darling också röra vid honom:

Han känns som torrt trä, men det är ett märkligt ljus i hans insjunkna ögon, ungefär som han svalt solen.

Darling har en moster i ”Detrångtmichigan”, det vill säga Detroit, Michigan. Dit, till barndomens drömland får Darling flytta. Då är hon nio år och lämnar sin mamma och sina vänner. Hon kommer till ett land som hon genast känner inte helt kan bli hennes. Är man främling måste man göra sig osynlig och inte ta plats.

Bulawayo är en fantastisk skildrare av exilen. Plötsligt finns det mat i överflöd, men det hjälper inte. Snön och kylan går att stå ut med; det är värre med kylan mellan människorna.

Men det händer att det inte spelar någon roll hur mycket jag äter, det hjälper ändå inte, ungefär som att jag är hungrig på mitt land, och det finns ingenting som kan fixa det.

I Amerika hittade vi inte ord för allting. Det var bara när vi var för oss själva som vi pratade med våra riktiga röster. När vi var ensamma kallade vi på  språkets hästar och satt upp på deras ryggar och galloperade förbi skyskraporna. Vi satt alltid lika motvilligt av igen.

Har man flyttat till det rika USA där alla pengarna finns, får man finna sig i de ständiga ropen på hjälp från storfamiljen i det gamla hemlandet. Och vem kan neka den halvsvältande familjen därhemma hjälp till mat och skolavgifter? Livet i det nya landet blir en tillvaro med låglönejobb och hårt arbete, där stolthet och värdighet får stryka på foten.

Boken är en underbar skildring av en föränderlig verklighet, sedd med barnets och tonåringens blick. Hur eländigt livet än är, så  finns skimret i leken, och i det faktum att vi lever här och nu. Språket är fullt av gnistrande humor och liv; av poesi och närvaro. Bulawayo är född 1981 och man förundras  över den visdom och det seende som hon är kapabel till, trots sina unga år. Boken är översatt av Niclas Hval.

Missa inte: 

EXILENS SPRÅK 3 AVFÄRD UTAN ANKOMST: EXILENS RÖRELSE

Onsdag 3/12 Hörsalen kl 18 Exilens språk är en föreläsningsserie med poetiska, filosofiska och psykoanalytiska perspektiv på exiltillståndet. Föreläsare: Marcia Sà Cavalcante Schuback, docent i filosofi vid Södertörns högskola  och författare. Ett samarbete med Göteborgs Förening för Filosofi och Psykoanalys och Folkuniversitetet.