Arrangemang

Vänster: Aase Berg, foto: Elisabeth Ohlson Wallin, överst till höger, UKON, foto: Helge Hansen, nere till höger Anna Axfors.

Detta evenemang har varit och är inte längre aktuellt.

Varför alla hatar poesi

Publicerat 5 oktober 2017 | Av |

Är det så att till och med poeterna själva hatar sin uttrycksform? Kom och lyssna så kanske du får veta!

När jag i våras läste en recension av Aase Berg om Kristina Olssons diktbok Det ängelsgröna sakramentet som inleds med frågan

Varför är så många arga på poesi? Till och med poeterna hatar sin uttrycksform

blev jag först förvånad, sedan väldigt intresserad och ville snart veta mer om detta. Aase Berg citerar poeten Anna Axfors som säger

Att läsa poesi regelbundet kan liknas vid tristessen att dejta på löpande band för att någon gång hitta den rätte.

Jag frågade Aase Berg om hon ville prata mer om det här i ett poesisamtal; hon svarade att det var en jättebra idé och att hon gärna diskuterade med Anna Axfors och en poet som älskar poesi ”om det går att hitta någon”, och det gick  Ulf Karl Olov Nilsson ville vara med.

Idén bygger på Ben Lerners bok Varför alla hatar poesi som kom ut 2016 i översättning av Alva Dahl våren 2017

Det är en intressant fråga som Ben Lerner tyvärr inte ger svaret på, men han ställer frågan; vad är det för en konstform som har föraktet som ett grundläggande existensvillkor? Han menar att det finns förväntningar på poesin och att hatet uppstår när poesin inte lyckas infria förväntningarna om att tala till alla, samt att poesin har så stora anspråk på vad den ska vara att den nästan är oöverkomlig att överträffa. Att vilja skapa ett stycke gudomligt material, de anspråken får poesin att haverera. Alla som utövar den är bluffmakare och lögnare som borde skaffa sig riktiga jobb tycker poesihatarna enligt Lerner. Han lokaliserar också allmänhetens ointresse och flitigt förekommande dödförklaringar från litteraturvetare. Poesin har reducerats till ett specialintresse och inga läskampanjer kommer att kunna rädda poesin, dikten kommer ändå inte att tala till alla utan bara till den enskilde.

Det går kanske inte att skriva under helt på Ben Lerners premiss, om poesin skulle väcka så starka känslor som hat hade den väl haft större möjlighet att breda ut sig i offentligheten? Problemet är väl snarare ointresset och likgiltigheten hos folk. Ben Lerner själv tar sin utgångspunkt i och skriver om Keats välljud, Dickinsons dissonanser och Walt Whitmans mångfaldiga jag, och på så vis visar Ben Lerner att han älskar poesi!

Hur som helst är det med mycket ironi och humor som Lerner författar denna essä på knappt hundra sidor. Vare sig man älskar, hatar eller är likgiltig för poesin är man välkommen till Stadsbiblioteket den 11 oktober då Aase Berg, Anna Axfors och UKON ger sin syn på poesihatet.