Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Sing you home". Hodder & Stoughton förlag.

Detalj ur omslaget till "Sing you home". Hodder & Stoughton förlag.

Vårdnadstvist om embryon

Publicerat 30 maj 2012 | Av |

En del böcker känns väldigt amerikanska, fast på ett bra sätt.

Jodi Piccoults böcker är lite så för mig. Hon skriver väldigt tjocka böcker som handlar om sådant man läser om  i amerikanska tidningar (inbillar jag mig). Skolmassaker, daterape, genetisk manipulering av embryon för att kunna föda fram ett barn som kan rädda sitt syskon från cancer.

Ett etiskt dilemma står ofta i fokus för berättelsen.

Böckerna är rakt skrivna utan konstiga formexperiment eller kryptiska inledningar. Man kommer direkt in i handlingen och får ofta cliffhangers i slutet av kapitlen.

Det kommer ofta någon oväntad vändning på slutet men karaktärerna är lätta att få grepp om. De är känslosamma och sympatiska och har brister som det är lätt att överse med.

Picoult skriver med stora svep om liv och död och väjer inte för dramatik eller sentimentalitet.

Det gör att böckerna blir roliga att läsa. De är bekvämt förutsägbara på ett sätt, samtidigt som de kan överraska rejält.

Hennes senaste bok Sing you home är inte översatt än men finns att låna på engelska. Den handlar om Zoe som i många år försökt att få barn tillsammans med sin man Max. Efter flera provrörsbefruktningar och missfall är hon äntligen gravid i 28:e veckan men hon börjar blöda på sin egen babyshower och får åka ambulans till sjukhuset för att föda fram en död son.

Direkt efteråt vill Zoe försöka igen med de frusna embryon de har kvar, men läkarna säger att ytterligare en graviditet vore livsfarlig. Zoe insisterar ändå och Max orkar inte mer utan lämnar henne.

När Zoe börjar vakna upp ur sin sorg får hon en ny vän, Vanessa, och hon blir till sin förvåning också förälskad. Zoe och Vanessa gifter sig och drömmer om att Vanessa ska kunna föda ett barn med hjälp av de frusna embryon som finns kvar från Zoes äktenskap. Kliniken går med på det men vill ha ett godkännande från Max. Men när de försöker få det reagerar Max till deras förvåning med att stämma dem. Han har blivit djupt frireligiös sedan skilsmässan och vill inte att hans barn ska växa upp med två mammor. Dessutom vill han ha embryona för att ge dem till sin barnlösa bror och hans fru.

Och så börjar en hetsig rättegång om vem som har mest rätt till embryona.

Det är spännande att läsa om hur det är att vara homosexuell i USA. Man förundras och hoppas att vi kommit längre här. En lärare skulle väl kunna vara öppen med sitt samkönade äktenskap? Och vi har väl inga demonstrationer utanför biografer som visar filmer med HBTQ-innehåll? Eller?

Men jag kan fråga mig om boken verkligen behandlar en HBTQ-fråga. Hade inte Max känt att det var konstigt att Zoe skulle få hans genetiska barn långt efter skilsmässan även om hennes nya partner var man? Bokens vinkel är ju lite att ”barnet” redan finns och att det ska få bästa möjliga familj. Samtidigt som embryona betraktas som en del av egendomen som ska delas upp i bodelningen, precis som ett hus eller en bil. I Sverige är embryoadoption olagligt och det skulle förmodligen inte bli något rättsfall alls, oavsett sexuella läggningar.

Mycket att fundera på blir det i alla fall. Handlingen går fort framåt och det är spännande hela tiden.