Barnböcker

Detalj ur omslaget till "Mille och den stora stormen". Opal förlag.

Var får Mille stanna?

Publicerat 14 mars 2017 | Av |

En dag kommer en stor storm och Milles hus flyger bort. Allt Mille har kvar är en pellifar, en kvorka och en liten tibelutt. Vad ska hon göra nu?

Hon får ge sig ut på en lång vandring för att hitta ett nytt hem. Hon knackar på i Morrgården och Dödergården där olika monster öppnar, men hon får inte bo där. Hon får inte ens komma in.

Du får inte plats, säger de. Du ser inte ut som vi.

Och hon blir av med både pellifar och kvorka. Nu har hon bara tibelutten kvar. Och vad är den egentligen?

När hon kommer till en ny plats tar hon inte risken att knacka längre, utan klättrar över muren direkt. Och där står någon som i alla fall är intresserad av hennes tibelutt. Den visar sig vara ett instrument som man blir glad av att spela. Det nya monstret spelar och det låter förfärligt. Men han blir glad!

Och där slutar boken, precis lika osäkert som det är för så många av de som förlorat sina hus och sina länder. 

”Får Mille stanna där?” frågar jag mitt barn. ”Ja” nickar han allvarligt.

Då får vi hoppas att det är så.

Jag tycker om Mille och den stora stormen av Lena Arro. Det jag hakade upp mig på vid första läsningen, de konstiga orden, de sagoaktiga upprepningarna, känns helt rätt vid omläsning. Det är så mycket som heter konstiga saker i världen. Barnet reagerar inte alls. Tvärtom känns detta som en bilderbok som är ovanligt lätt att följa, med en tydlig huvudperson och ett tydligt mål. De konstiga orden blir en iakttagelse av vad som är främmande och för vem. Mille ser ut som en vanlig flicka, medan de hon träffar är monster av olika slag. Ändå är det hon som avviker enligt dem. 

Mille och den stora stormen ingår i en av våra bokpåsar för högläsning. Läs mer om projektet läs ♥ högt här!