Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Vad jag älskade". Norstedts förlag.

Vad som finns i betraktarens ögon

Publicerat 5 augusti 2013 | Av |

Det är något mer än kvinnan på duken som fängslar Leo. Bilden rymmer en rörelse utåt. Ju längre han begrundar målningen, desto mer ser han. Där finns också en skugga från en betraktare utanför bilden.

På ett konstgalleri i SoHo fängslas konsthistorikern Leo av verket ”Självporträtt”. Han köper tavlan och söker upp konstverkets skapare Bill. Mellan de båda inleds en 25 år lång vänskap.

Leo berättar om sitt liv i retrospektiv och om alla dem han älskade. Längs vägen finns lyckliga år, förvecklingar och en stundande tragedi. De olika karaktärerna liksom förbindelsen mellan Leo och Bill och deras familjer, ges ett psykologiskt djup. De nära relationerna utgör romanens kärna jämsides med människornas vilja och förmåga att alltid kunna betrakta livet och verkligheten ur olika perspektiv, att förstå sig själva och sin omvärld. Berättelsen tar olika vägar och vändningar. Relationerna och människorna förändras.

Bill säger att konsten handlar om att se det osedda. Det finns alltid en betraktare och någon eller något som blir betraktat. Leo upptäcker fler dimensioner i ”Självporträtt” och ser nya perspektiv av sitt liv när han minns på avstånd som äldre. De många filosofiska tankarna kring konstens innehåll och funktion gör romanen rik.

Diskussionen om konstens funktion gifter sig med det psykologiska närmandet och gör Siri Hustvedts Vad jag älskade till en intressant roman.