Facklitteratur

Vad kan en människa betyda?

Publicerat 6 december 2013 | Av |

Nelson Mandela har gått ur tiden. Kanske får världen aldrig mer se en ledare av hans dignitet. Att tillbringa 27 år i fångenskap med försoningens ljus i medvetandet; att kunna se den gryende framtiden i hoppets färger och tro, eller kanske veta att en ny tid är möjlig – vad kan en människa betyda?

Just den frågan är intressant att fundera över. En enskild människa kan sätta en hel värld i brand genom sin unika personlighet och en annan ger godheten ett ansikte. Ändå tar människan fysiskt mindre utrymme än ett träd i skogen, som poeten Ingrid Arvidsson så vackert skriver i sin dikt Saknad. Hur kan enda person få en sådan enorm betydelse för att alla andra skall vilja godhet och försoning?

I Nelson Mandelas fall tror jag att förklaringen är en oerhörd närvarokänsla. Han är inte på någon annan plats än där han rent fysiskt är och han möter andra människor med sin fulla kraft och uppmärksamhet. Jag märker här att det är svårt att skriva i imperfekt. Många har också vittnat om hur starkt hans närvaro kunde kännas när de befann sig i samma rum. Till och med en väntan på att han skulle komma blev som elektricitet i luften.

Själv befann jag mig i staden Morogoro i Tanzania 1990 då han frigavs. Jag arbetade som bibliotekarie på Sokoine University of Agriculture och gemensamt tågade vår arbetsenhet till stadion för att lyssna på Mandela, som reste runt i Afrika för att fira. Mina kollegor ville fösa fram mig i första ledet att bära standaret, som en slags demonstration av apartheids upphörande, men jag minns att det kändes lite fånigt. I sex timmar satt vi och väntade, alla sjöng och luften var verkligen elektrifierad när han till sist landade i helikopter med sin dåvarande fru Winnie. Varv efter varv körde de runt i en öppen bil under folkets jubel.

Mandela blev själv lite trött på ikoniseringen av sin person och poängterade ofta att han inte var något helgon.

Länge förespråkade han en fredlig väg ut ur apartheid. Efter massakern i Sharpville 1960 ville han gå en annan väg och 1962 bildade ANC organisationen Umkhonto we Siswe (Nationens spjut), som tillät sabotage mot statliga och militära mål. Snart blev han ett jagat villebråd och efter att ha varit på flykt en tid fängslades han 1962 och dömdes till livstids fängelse.

I 27 års tid satt han fången och 18 av de åren tillbringade han på ön Robben Island, tillsammans med medlemmar ur ANC:s innersta krets. Man kan undra vad som hänt om han inte fängslats. På sätt och vis satt han ju i säkert förvar tills tiden blev en annan och den vita minoriteten började ana sig till att de inte skulle kunna vara en del av världssamfundet utifrån den väg de valt.

Den bästa boken om Mandela är en av dem han själv författat, Den långa vägen till frihet. Han började skriva den 1974 i hemlighet under sin tid på Robben Island. Mandela hade ett otroligt minne och berättelsen börjar i tidiga år, då han är en herdepojke i Östra Kapprovinsen.  Politiska biografier kan ju lätt bli lite tråkiga, men det unika hos honom är just denna speciella närvarokänsla, som finns där hela tiden. Det känns som att man är på tebjudning och att man sitter bredvid honom i en soffa medan han berättar. Ingen trist uppräkning av vad som hände när. Hans sätt att skriva gör att man förstår att historien bärs upp av enskilda individer som fattar eller underlåter att fatta beslut.

I mina ögon var han en person som visste och var medveten om sin stora och unika uppgift och som just därför kunde bortse från sitt ego.

Ingvar Karlsson sa i dagens morgonsändning att Nelson Mandela var det stora beviset för att politik är möjligt. Mer än någon annan får han personifiera ett slags hopp om att allt går, bara man har en inre kompass, ett slags absolut gehör för vad  helheten och historien kräver.