Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Marie-Louise". Norstedts förlag.

Vad är ett liv?

Publicerat 21 november 2015 | Av |

Det är en utsökt vacker liten bok jag håller i min hand. Bokomslaget pryds av en målning av konstnären Carl Fredrik Hill föreställande ett överdådigt blommande fruktträd inneslutet i en trång och skrämmande grotta.

Jag läser Kerstin Norborgs ömsint vemodiga roman Marie-Louise från pärm till pärm två gånger. Språket är perfekt utmejslat, poetiskt och nästan smärtsamt vackert.

En dödsruna över Wilhelm von Gegerfelt – Carl Fredrik Hills konstnärskollega och vän från ungdomsåren i Paris på 1870-talet – släpper loss en lavin av minnen och tankar hos Carl Fredriks nu sextioåtta-åriga syster Marie-Louise. Hon uppehåller sig i sina tankar vid allt som inte blev av i livet, vid sin ständiga återhållsamhet och sitt självförakt.

En gång var Marie-Louise en känslig ung flicka med konstnärsdrömmar, vilka hennes far satte stopp för. Hon längtade ut i världen, bort från ”avgrundshålet” småstaden Lund. Brodern Carl fick ta plats på de fyra systrarnas bekostnad. Först for han till Konstakademien i Stockholm. Därefter styrde han kosan till Frankrike, fast fadern egentligen hyste helt andra förhoppningar för honom.

Carl är i Paris och målar. De andra går där i huset och upprätthåller. Det är ju så det är.

När Carl drabbades av ett psykiskt sammanbrott i Paris, kom det på den tre år yngre systerns lott att hämta hem honom. Äntligen var det Marie-Louises tur att lämna den trånga hemstaden. I Paris träffade Marie-Louise den gifte konstnären Wilhelm von Gegerfelt, som hon genast kände sig dragen till. Hon tyckte att det formligen lyste om honom. Men Marie-Louise vågade aldrig ta reda på om hennes känslor var besvarade.

Ingen ska få komma åt henne. Samtalen, samstämmigheten med Wilhelm, hur de rört sig genom gatunätet trots att hon nästan inte sagt något av vikt. En tyst envetenhet i hur de tar sig fram. Nej ingen ska få komma åt att röra vid detta.

Livet igenom hade Marie-Louise ett osynligt band till sin bror. Sinnessjukdom låg i släkten och hon skrämdes själv av att höra ”gumröster”.

Kärleken till naturen, som hon delade med brodern, är central i boken: ”när de väl kom ut ur staden, ut på slätten, blev de jämlikar, de kunde då krypa ut ur sig själva.”

Frieriet från kemisten Peter Klason kom när Marie-Louise redan var över trettio och av omgivningen förpassad till glasberget. Hon tackade ja och fick ett borgerligt tryggt och inrutat liv på Odengatan i Stockholm, med barn och barnbarn, sommarparadis vid havet och en make som titulerades professor.

och ändå kärleken som hon saknar. Kärleken som hon inte kan ge honom. Glädjen ja.

Författarens intention har inte varit att skriva en biografi full av årtal och yttre händelser. Norborg tecknar ett berörande kvinnoporträtt på fri hand med stöd av brev, Marie-Louises handstil, fotografier samt biografier över den berömde brodern. Det är kanske inte den historiska personen Marie-Louise Hills tankar och känslor som kommer till uttryck i romanen, men det är likafullt en trovärdig gestaltning av ett liv som kunde varit hennes.

Till sist: ”Vad är ett liv?/…/allting som blir till bilder, minnen av liv?/…/och ändå denna längtan att det ska vara något mer.”

Kommentarer inaktiverade.